Personkongruensens bortfall, pluralutjämning och utvecklingen mot enhetsformer
IVi æto brodh oc drucko vatn...
”Vi åto bröd och drucko vatten (pluralutjämning: 3 person ersätter 1 person vi ætum).”
Själens tröst (1400-tal) / Horn af Åminne s. 89–952
Det fornsvenska verbsystemet med rik person- och numerusböjning förändrades genom en serie strukturella faser över flera sekler. I äldre fornsvenska var singularis redan i hög grad synkretisk (samma form i 1 och 3 person), men pluralis upprätthöll en strikt persondifferentiering: 1 person -um, 2 person -in, 3 person presens -a och preteritum -u. Under yngre fornsvenska (1400-talet) och äldre nysvenska inträffade den första stora förändringen: personskillnaderna i pluralis utjämnades genom att 3 personens form generaliserades till 1 och 2 person (vi ætum > vi æta / æto). Därefter bestod ett tvådelat system med enbart numerusskillnad (jag äter : vi äta, jag åt : vi åto). Denna numerusskillnad försvann ur talspråket under 1700-talet men levde kvar i skriftspråket ända till mitten av 1900-talet, då enhetsformerna slutgiltigt segrade.123
- Perspektiv
- Diakron utveckling från fornsvenska till nusvenska
- Huvudfas 1
- Personändelsernas utjämning inom pluralis (1400–1600-tal)
- Huvudfas 2
- Numeruskongruensens bortfall (1700-tal i tal, 1940-tal i skrift)
- Övriga förändringar
- Konjunktivens tillbakaträdande, supinumets uppkomst, klassbyten
| Skede | Pluralsystem | Exempel presens | Exempel preteritum | Grammatisk status |
|---|---|---|---|---|
| äldre fornsvenska (1200–1350) | full personkongruens | vi ætum, I ætin, þe æta | vi ætum, I ætin, þe ætu | tre distincta personformer i pluralis |
| yngre fornsvenska (1350–1520) | begynnande utjämning | vi ætom / æta, I æten, de æta | vi ætom / æto, de æto | 3:e person sprids analogiskt till 1 och 2 person |
| äldre nysvenska (1520–1700) | enhetspluralis | vi / I / de binda | vi / I / de bundo | enbart numerusskillnad (sg. binder : pl. binda) |
| yngre nysvenska (1700–1940) | skriftlig numerus | jag binder : vi binda | jag band : vi bundo | talspråket har enhetsformer, skriften bevarar numerus |
| nusvenska (1940-tal—) | enhetsböjning | jag / vi binder | jag / vi band | fullständig enhetsform i person och numerus |
Undersökningar av Horn af Åminne (2022) baserade på 1400-talstexten Själens tröst visar att utjämningen inte skedde jämnt över hela paradigmet: preteritum bevarade personändelser längre än presens, och pronomenets position spelade en avgörande roll (kontaktkongruens). Processen innebar att persondifferentieringen upphävdes långt innan numerusdifferensen föll bort.
| Fenomen | Fornsvenskt tillstånd | Modern förändring | Exempel |
|---|---|---|---|
| konjunktiv | produktivt syntetiskt modus | reduceras till fasta fraser och ersätts med modala hjälpverb | bøte > skall böta; vare > må vara |
| supinum | kongruerande particip med hava | stelnar till självständig oböjlig form på -it | havdum bundna hesta > hade bundit hästarna |
| klassbyten (stark > svag) | stark avljudsböjning | övergång till svag böjning med dentalsuffix | hialpa (halp) > hjälpte; gala (gol) > galde |
| klassbyten (svag > stark) | svag böjning | analogisk anslutning till stark avljudsklass | skriva (skrifþe) > skrev; knyta (knytte) > knöt |
Vi æto brodh oc drucko vatn...
Själens tröst (1400-tal) / Horn af Åminne s. 89Pluralutjämning i 1400-talstext: 3:e person pluralis æto används med 1:a personssubjektet vi.
Þæsse bref havom vi læsit oc ginstan brutit insigle...
Medeltidsbrev från 1400-talet / Pettersson s. 170Supinumets framväxt: oböjd neutrumform læsit och brutit i stället för kongruerande pluralis.
Jämför fornsvensk och modern form för följande verb och beskriv vad som har förändrats:
- Fall 1
- Fsv. vīr bitum -> Nsv. vi biter / bet
- Fall 2
- Fsv. han bøte -> Nsv. han skall böta
- Fall 3
- Fsv. halp -> Nsv. hjälpte