Maskulina och feminina substantiv med genitiv på -ar och stamomljud: son och hand
IDøyr faþir oc liuær sun æptir... takær sun arf æptir faþur sin.
Äldre Västgötalagen, Arvdabalken 1 (Holm B 59)2
De starka u-stammarna är en ålderdomlig och formrik böjningsklass som i fornsvenskan framför allt omfattar maskuliner som sonr/sun, siþer ('sed') och friþer ('fred'), samt det centrala feminina ordet hand. Klassen utmärker sig genom genitiv singularis på -ar (sonar, handar), regelbundet i-omljud i dativ singularis (syni, hendi) samt i-omljud i pluralis (synir, hænder). I dativ pluralis bevaras det urnordiska u-omljudet (hondum).13
- Ordklass
- Substantiv
- Stamklass
- Starka u-stammar (urgermanskt *-u-)
- Genus
- Maskulinum (son, siþer, friþer) och femininum (hand)
- Typord
- sonr/sun, siþer, friþer, væggher; hand (f.)
- Modern motsvarighet
- Tredje deklinationen med omljud (son – söner, hand – händer) samt genitiv i ordspråk (till hands, i sons ställe)
- Genitiv singularis på -ar
- Till skillnad från a-stammarnas -s slutar u-stammarnas genitiv regelbundet på -ar: sonar, friþar, handar.
- I-omljud i dativ singularis
- Dativ singularis har ändelsen -i som verkat i-omljud på stammen: sonr ger syni (eller suni), hand ger hendi.
- Pluralis med omljud
- Nominativ och ackusativ pluralis har -ir/-er med i-omljud: synir ('söner'), hænder ('händer').
- Bestämd form
- sonrin, sonarins, syninum, sonin; pl. syninir, sonanna, sonumin, synina.
| Kasus och numerus | son (obest.) | son (best.) | hand (obest.) | hand (best.) |
|---|---|---|---|---|
| Nominativ singularis | sonr / sun | sonrin | hand | handin |
| Genitiv singularis | sonar / sunar | sonarins | handar | handinnar |
| Dativ singularis | syni / suni | syninum | hendi | hendinni |
| Ackusativ singularis | son / sun | sonin | hand | handina |
| Nominativ pluralis | synir / syner | syninir | hænder | hændina(r) |
| Genitiv pluralis | sona | sonanna | handa | handanna |
| Dativ pluralis | sonum | sonumin | hondum (handum) | hondumin |
| Ackusativ pluralis | syni / syner | synina | hænder | hændina(r) |
Paradigmet för u-stammarna uppvisar en systematisk morfofonologisk växling. Den ursprungliga dativändelsen -ī och pluraländelsen -īz orsakade regelbundet i-omljud: o blev y (sonr > syni, synir) och a blev æ/e (hand > hendi, hænder). I dativ pluralis orsakade ändelsen -um i stället u-omljud: hand gav hondum (senare analogiskt utjämnat till handum).
takær sun arf ... firi hand tækr ... gipt i hendær manni
Äldre Västgötalagen, Arvdabalken och Giftermålsbalken (Holm B 59)sun fungerar som nominativt subjekt, hand som ackusativiskt objekt och hendær/hendi som dativform efter preposition.
son, sun (nom./ack. sg.), sunar (gen. sg.), son, sRsturson (dat. sg.)
Mård 2018 (s. 24, tabell 9–10)I medeltida runinskrifter är son/sun det vanligaste u-stamsordet. Genitiven sunar bevarar regelbunden u-stamsändelse, medan dativen son utan -i visar ett tidigt ändelsebortfall omkring år 1200.
I en medeltida text står frasen 'gaf han i hendi henne'. Vilket kasus och numerus har 'hendi', och vad förklarar vokalväxlingen a > e?