ok, ælla, æn, ūtan och parvisa bindeord i den fornsvenska parataxen
I
De samordnande konjunktionerna (parataxens bindeord) binder samman satser och satsdelar på samma syntaktiska nivå utan att underordna det ena ledet under det andra. I fornsvenskan intar den kopulativa konjunktionen ok ('och', i handskrifter nästan undantagslöst förkortad med det tironiska tecknet ⁊) en absolut central roll. Vid sidan av ok rymmer fornsvenskan disjunktiva bindeord som ælla / ællar ('eller'), adversativa bindeord som æn ('men, likväl') och ūtan ('utan'), samt kausala bindeord som for thy ('ty'). Syntaktiskt är de samordnande konjunktionerna externa i förhållande till satsens fundament, vilket innebär att det efterföljande ledet behåller sin ordinarie V2-ordföljd.13
- Kopulativa
- ok (tironiskt ⁊), bāþe... ok ('både... och')
- Disjunktiva
- ælla / ællar ('eller'), antiggia... ælla ('antingen... eller')
- Adversativa
- æn ('men, dock'), ūtan ('utan')
- Syntaktisk status
- Nollställiga bindeord; påverkar inte V2-ordföljden i den efterföljande satsen
Fornsvenskans samordnande bindeord indelas semantiskt i fyra huvudgrupper. De kan antingen uppträda enkla (monosyntaktiska) eller i korrelativa par (bāþe... ok, hvarke... æi, antiggia... ælla). Parvisa konjunktioner är särskilt vanliga i lagspråket för att ställa upp uttömmande juridiska alternativ och villkor.
| Typ | Konjunktion | Ursprung / Varianter | Korrelativ form | Betydelse i modern svenska |
|---|---|---|---|---|
| Kopulativ | ok (oc) | Urgerm. *auke (öka, tillägg) | bāþe... ok | 'och / både... och' |
| Disjunktiv | ælla / ællar | Fornnordiskt eða / ella | antiggia... ælla | 'eller / antingen... eller' |
| Adversativ | æn | Fornnordiskt en ('men, än') | æn dogh | 'men, likväl, dock' |
| Exklusiv | ūtan | Prepositionellt ūtan ('utanför') | ikke... ūtan | 'utan (efter negation)' |
| Kausal | for thy | Prepositionsfras firi þy | for thy at | 'ty, emedan, därför att' |
| Konsekutiv | thy / svā | Pronominellt þy ('därmed') | for then skuld | 'därför, sålunda' |
Ett särdrag i fornsvenskan är konjunktionen æn. I äldre texter fungerar æn primärt som en adversativ samordnande konjunktion med betydelsen 'men' (motsvarande fornvästnordiska en). Samtidigt kan æn fungera som jämförelsepartikel vid komparativ ('än', t.ex. bætr æn 'bättre än') och som tidsadverb ('redan, ännu'). Först under senmedeltiden börjar det lågtyska lånordet men tränga in och successivt ersätta æn i samordnande funktion.
Konunger rāþi... æn bōndir skulu dōm fella.
Upplandslagen, KonungabalkenHär exemplifieras æn som adversativ samordnare ('Konungen råde, men bönderna skola fälla dom'). Notera att satsen efter æn uppvisar rak ordföljd: subjekt bōndir före hjälpverb skulu.
Identifiera den samordnande konjunktionen i följande satser och ange dess semantiska kategori (kopulativ, disjunktiv eller adversativ):
- Sats 1
- Bø̄te fiuratighi marker ælla vari friþlø̄s.
- Sats 2
- Han haffþe bāþe guld ok silfver.
- Sats 3
- Fara ma han bort, æn gardhin skal standa.