Singularis mot pluralis i det fornsvenska verbsystemet
IÞeir skildos at sva mæltu oc gingo huar til sins hems.
”De skildes efter att ha talat så och gick var och en till sitt hem.”
Fornsvenskt legendarium / Pettersson s. 113–1141
Fornsvenska finita verb kongruerar obligatoriskt med subjektets numerus. Ett subjekt i singularis kräver ett singularböjt verb, medan ett subjekt i pluralis (eller två samordnade singulara subjekt) fordrar ett pluralböjt verb. Medan singularis kännetecknas av formell förenkling och omfattande synkretism mellan personerna, har pluralis en rik uppsättning ändelser (-um, -in, -a, -u). Hos starka verb förstärks numerusdistinktionen i preteritum ytterligare genom avljud: verbet skiftar stamvokal mellan singularis och pluralis (t.ex. iak fann 'jag fann' mot vir funnum 'vi fann').12
- Numerus
- Singularis (individuell handling) och pluralis (kollektiv/flertalig handling)
- Morfologisk kontrast
- Enhetlig singularform mot persondifferentierad pluralform
- Stammorfologi
- Starka verb har skild stamvokal i preteritum singularis (bet, bøþ) och pluralis (bitu, buþu)
- Yngre utveckling
- Vokalöppning (-um > -om, -in > -en, -u > -o) föregår numerussystemets senare sammanfall
| Konjugation | Verb | Presens sg. | Presens pl. (1/2/3) | Preteritum sg. | Preteritum pl. (1/2/3) |
|---|---|---|---|---|---|
| Svag I | kalla | kalla(r) | kallum / kallin / kalla | kallaþi | kallaþum / kallaþin / kallaþu |
| Svag II | døma | dømer | dømum / dømin / døma | dømde | dømdum / dømdin / dømdu |
| Stark I | bīta | bīter | bītum / bītin / bīta | bēt | bitum / bitin / bitu |
| Stark III | finna | finner | finnum / finnin / finna | fann | funnum / funnin / funnu |
| Oregelbunden | vara | ær (æst) | ærum / ærin / æru | var (vast) | varum / varin / varu |
Hos de starka verben är numerus inte enbart en fråga om ändelser. I preteritum bärs numerusskillnaden av själva stamvokalen genom avljudets växling mellan singularstammen (t.ex. fann, bēt, skaut) och pluralstammen (funn-, bit-, skut-). Även om ändelsen i en framtida reduktion skulle försvagas, vittnade alltså rotvokalen i sig om att handlingen utfördes av flera personer.
Dræpær maþær man... böte firi drap þre marker.
Äldre Västgötalagen, Såramålsbalken (Holm B 59)Verbet dræpær uppvisar singularis presens i kongruens med maþær, medan böte står i singularis konjunktiv.
Þeir skildos at sva mæltu oc gingo huar til sins hems.
Fornsvenskt legendarium / Pettersson s. 113–114Gingo uppvisar 3 person pluralis preteritum på -o (yngre försvagning av -u) till det starka verbet ganga.
Nu ligga bya tue siþo lange viþ sio ællæ sund.
Magnus Erikssons landslag, Byggningabalken (Pettersson s. 118)Ligga står i 3 person presens pluralis i kongruens med det plurala subjektet bya tue.
Ange numerus (singularis eller pluralis) och tempus för följande verbformer:
- Form A
- bēt
- Form B
- bitu
- Form C
- fann
- Form D
- funnu