Grammatik — Palatalt r och nominativändelsen
Palatalt r och nominativändelsen

Runskriftens ᛦ-runa, fornnordiskt /ʀ/ och uppkomsten av nominativens -r


I

ᛦ-runan på våra runstenar är vittnesbördet om det forntida z-ljud som gav svenskan dess maskulina nominativändelse -r.

”ᛦ-runan på våra runstenar är vittnesbördet om det forntida z-ljud som gav svenskan dess maskulina nominativändelse -r.”

Vikingagrammatik s. 16 / Noreen § 23012

Bland konsonanterna i det fornnordiska språkarvet intar det palatala r-ljudet (betecknat som /ʀ/) en särställning. Fonetiskt uppstod detta ljud ur ett forngermanskt tonande s-ljud (*z) som genom Verners lag och rhotacism försköts mot ett palatalt approximant- eller frikativljud. I vikingatidens runskrift skildes detta ljud rigoröst från det vanliga tungspetsrullade /r/: /r/ ristades med r-runan ᚱ, medan /ʀ/ ristades med yr-runan ᛦ. Under tidig medeltid sammanföll de båda r-ljuden fonetiskt, men arvet efter /ʀ/ levde vidare i fornsvenskans grammatiska system som den obligatoriska nominativändelsen -r hos starka maskulina substantiv, adjektiv och pronomen.12

Ursprung
Urgermanskt *z övergick genom Verners lag och rhotacism till palatalt /ʀ/
Runskrift
Skildes strikt från tand-r (ᚱ) genom ᛦ-runan (algiz/yr)
Morfologisk roll
Blev den kanoniska nominativändelsen -r hos starka maskuliner (fisker, hestr)
Assimilation
Assimilationsregler: *s + *z > ss, *l + *z > ll, *n + *z > nn
Från urgermanskt *-az till fornsvenskt -er/-r

I urgermanskan slutade alla maskulina a-stammar på *-az i nominativ singularis (t.ex. *dagaz 'dag', *fiskaz 'fisk'). Under urnordisk tid försvagades och föll temavokalen bort i synkopen, varvid -z hårdnade till det palatala /ʀ/ (dagaz > *dagaʀ > dagher / dagr). Detta förklarar varför nästan alla starka maskuliner i fornspråket bär ändelsen -r i nominativ singularis.

Den historiska kedjan från urgermanskt *z till fornsvenskt -r
Urgermanskt stadiumUrnordiskt stadium (ca 500)Runsvenskt stadium (ca 1000)Fornsvenskt stadium (ca 1280)Nysvensk form
*fisk-az*fiska-ʀfisk-ᛦfisk-er (nom. sg. m.)fisk (ändelsen bortfallen)
*hest-az*hesta-ʀhæst-ᛦhest-rhäst
*stal-az*stala-ʀstol-ᛦstōl-l (assimilerat)stol
*gōd-az*gōda-ʀgoþ-ᛦgōþ-er (nom. sg. m.)god
Klassiska assimilationsregler med nominativens -r

När det palatala -ʀ stötte samman med en föregående konsonant i enstamord uppstod regelbunden assimilation: efter l blev det ll (stōl-ʀ > stōll), efter n blev det nn (stein-ʀ > steinn), och efter s blev det ss (īs-ʀ > īss). I fornsvenskan förenklades dessa dubbelkonsonanter ofta i obetonad ställning men bevarades i rotstavelser.

Urgerm. *stōlaz -> Samnord. stōll -> Fsv. stōl...

Assimilation i fornspråket / Pettersson s. 57

Här assimilerades det forntida z-ljudet till stamkonsonanten l, vilket gav den långa konsonanten ll i fornnordiskan.

Övning: analysera nominativändelsens ursprung

Förklara varför ändelsen -r uppträder i nominativ singularis av maskulina substantiv men saknas i neutrala substantiv i fornsvenskan:

Maskulinum: fisker
Har ändelsen -er
Neutrum: skip
Saknar ändelsen -er (har nolländelse)
Källor
  1. 1Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). § 230–235 Palatalt r, rhotacism och nominativändelsens historia i Altschwedische Grammatik.
  2. 2Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 56–59 Runskriftens r-tecken, Verners lag och konsonantassimilation i svenskan.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk