Runskriftens ᛦ-runa, fornnordiskt /ʀ/ och uppkomsten av nominativens -r
I
Bland konsonanterna i det fornnordiska språkarvet intar det palatala r-ljudet (betecknat som /ʀ/) en särställning. Fonetiskt uppstod detta ljud ur ett forngermanskt tonande s-ljud (*z) som genom Verners lag och rhotacism försköts mot ett palatalt approximant- eller frikativljud. I vikingatidens runskrift skildes detta ljud rigoröst från det vanliga tungspetsrullade /r/: /r/ ristades med r-runan ᚱ, medan /ʀ/ ristades med yr-runan ᛦ. Under tidig medeltid sammanföll de båda r-ljuden fonetiskt, men arvet efter /ʀ/ levde vidare i fornsvenskans grammatiska system som den obligatoriska nominativändelsen -r hos starka maskulina substantiv, adjektiv och pronomen.12
- Ursprung
- Urgermanskt *z övergick genom Verners lag och rhotacism till palatalt /ʀ/
- Runskrift
- Skildes strikt från tand-r (ᚱ) genom ᛦ-runan (algiz/yr)
- Morfologisk roll
- Blev den kanoniska nominativändelsen -r hos starka maskuliner (fisker, hestr)
- Assimilation
- Assimilationsregler: *s + *z > ss, *l + *z > ll, *n + *z > nn
I urgermanskan slutade alla maskulina a-stammar på *-az i nominativ singularis (t.ex. *dagaz 'dag', *fiskaz 'fisk'). Under urnordisk tid försvagades och föll temavokalen bort i synkopen, varvid -z hårdnade till det palatala /ʀ/ (dagaz > *dagaʀ > dagher / dagr). Detta förklarar varför nästan alla starka maskuliner i fornspråket bär ändelsen -r i nominativ singularis.
| Urgermanskt stadium | Urnordiskt stadium (ca 500) | Runsvenskt stadium (ca 1000) | Fornsvenskt stadium (ca 1280) | Nysvensk form |
|---|---|---|---|---|
| *fisk-az | *fiska-ʀ | fisk-ᛦ | fisk-er (nom. sg. m.) | fisk (ändelsen bortfallen) |
| *hest-az | *hesta-ʀ | hæst-ᛦ | hest-r | häst |
| *stal-az | *stala-ʀ | stol-ᛦ | stōl-l (assimilerat) | stol |
| *gōd-az | *gōda-ʀ | goþ-ᛦ | gōþ-er (nom. sg. m.) | god |
När det palatala -ʀ stötte samman med en föregående konsonant i enstamord uppstod regelbunden assimilation: efter l blev det ll (stōl-ʀ > stōll), efter n blev det nn (stein-ʀ > steinn), och efter s blev det ss (īs-ʀ > īss). I fornsvenskan förenklades dessa dubbelkonsonanter ofta i obetonad ställning men bevarades i rotstavelser.
Urgerm. *stōlaz -> Samnord. stōll -> Fsv. stōl...
Assimilation i fornspråket / Pettersson s. 57Här assimilerades det forntida z-ljudet till stamkonsonanten l, vilket gav den långa konsonanten ll i fornnordiskan.
Förklara varför ändelsen -r uppträder i nominativ singularis av maskulina substantiv men saknas i neutrala substantiv i fornsvenskan:
- Maskulinum: fisker
- Har ändelsen -er
- Neutrum: skip
- Saknar ändelsen -er (har nolländelse)