Vokaldämpningens och apokopens roll i kasussystemets sammanfall
I
Den allmänna reduktionen av obetonade ändelsevokaler är den fonologiska huvudorsaken till att fornsvenskans syntetiska fyrkasussystem bröt samman under senmedeltiden. I klassisk äldre fornsvenska upprätthölls en strikt trefaldig distinktion i ändelserna: ändelsevokalerna /a/, /i/ och /u/ var fullt klingande vokaler som bar avgörande morfologisk information (t.ex. dativ singularis på -i, ackusativ singularis på -a, dativ pluralis på -u). Från mitten av 1300-talet försvagades dock dessa vokaler gradvis i talet mot ett otydligt neutralt e-ljud (/ə/), en process som kallas vokaldämpning. När -i och -u inte längre kunde skiljas från -e eller -a förlorade kasusändelserna sin distinktiva förmåga.12
- Vokaldämpning
- Obetonade ändelsevokaler (-a, -i, -u) försvagas mot neutralt -e / -ə/
- Apokope
- Fullständigt bortfall av ändelsevokalen i ordslut
- Morfologisk konsekvens
- Dativens -i och genitivens -a sammanfaller med nominativens grundformer
- Kronologi
- Inleds under 1300-talet och fullbordas i Mälardalen under 1400-talet
Vokalreduktionen drabbade först de slutna vokalerna /i/ och /u/. Redan under tidigt 1300-tal började skrivare i Mälardalen skriva -e istället för -i i dativ singularis (i hūse istället för i hūsi). Under 1400-talet drabbades även ändelsen -u som först dämpades till -o och därefter till -e:
| Klassisk fornsvensk form (ca 1280) | Dämpad form (ca 1380) | Senmedeltida form (ca 1480) | Morfologisk konsekvens |
|---|---|---|---|
| i hūsi (dativ sg.) | i hūse | i hūs | Dativändelsen -i försvagas till -e och faller bort (apokope) |
| til kirkiu (genitiv sg.) | til kirkio | till kirkie / kyrka | Genitivens distinkta -u försvinner |
| allum mannum (dat. pl.) | allom mannom | alla män | Dativändelsen -om försvagas till -e/-a |
| han bindi (konjunktiv) | han binde | han binde | Konjunktivens distinkta form försvagas mot indikativ |
Ljudförändringen föregick och framtvingade syntaxförändringen. När språkbrukarna inte längre hörde skillnad på nominativ fisker, dativ fiski och ackusativ fisk, tvingades språket att förlita sig på fastare ordföljd (subjekt före verb, objekt efter verb) och prepositioner för att klargöra vem som gjorde vad.
Klassiskt: a þingi (1280) -> Dämpat: a thinge (1380) -> Apokoperat: a ting (1480)
Diakron reduktionskedja / Pettersson s. 53Kedjan visar hur dativändelsen -i reduceras via -e till fullständigt bortfall i nysvenskan.
Placera följande tre former av ordet skipi ('skeppet', dativ singularis) i kronologisk ordning och förklara ljudförändringen:
- Form A: a skipe
- Med ändelsen -e
- Form B: a skipi
- Med ändelsen -i
- Form C: a skip
- Utan ändelsevokal