I-omljud, u-omljud, brytning och grammatisk växling i flexionen
I
Allomorfi föreligger när ett morfem uppvisar olika formvarianter (allomorfer) i olika grammatiska miljöer. I fornsvenskan är allomorfi och stamväxling mycket frekventa och beror till övervägande del på regelbundna historiska ljudlagar: framför allt i-omljud, u-omljud, vokalbrytning samt Verneriansk grammatisk växling. Dessa processer innebar att roten i ett substantiv eller verb förändrades när vissa ändelser fogades till den i förhistorisk tid. När den utlösande ändelsevokalen senare föll bort eller försvagades blev den förändrade rotvokalen ensam kvar som ett bärande kännetecken för formen, vilket skapade paradigm med regelbunden stamväxling.12
- Allomorf
- Kontextuellt betingad variant av ett och samma morfem (t.ex. fot- / føt-)
- I-omljud
- Bakre vokal blir främre under inflytande av forntida i/j (a->æ, o->ø, u->y)
- U-omljud
- Främre vokal a rundas till o/ø under inflytande av forntida u/w (land -> lond)
- Grammatisk växling
- Verneriansk konsonantväxling i starka verbparadigm (s -> r, þ -> d)
Morfologisk stamväxling uppträder systematiskt i fornsvenska paradigm. Studeranden måste lära sig att känna igen dessa allomorfer för att förstå att t.ex. fot och føt, eller land och lond, är varianter av en och samma stam.
| Typ av växling | Fonetisk mekanism | Grundform | Växlande form (Allomorf) | Grammatisk miljö |
|---|---|---|---|---|
| I-omljud | Bakre vokal palataliseras (a->æ, o->ø, u->y) | fōter ('fot') | fø̄ter (el. fø̄tr) | Nominativ/ackusativ pluralis |
| I-omljud | u omljuds till y | suner ('son') | synir | Nominativ pluralis |
| I-omljud | a omljuds till æ | fara ('fara') | fær (færð) | Presens indikativ 2:a och 3:e person sg. |
| U-omljud | a labialiseras till o/ø av u i ändelsen | land ('land') | lond (el. lund) | Dativ pluralis / nominativ pl. neutrum |
| Brytning | Kort e klyvs till ia/io före a/u | stelan ('stjäla') | stial / stiol | Presens- och participstammar |
| Grammatisk växling | Verners lag: tonlös frikativa -> tonande | kiōsa ('välja') | kōr-u (preteritum pl.) | Preteritum pluralis & supinum |
Allomorfi drabbar inte enbart rötter utan även böjningsändelser. Ett tydligt exempel är nominativändelsen -er / -r: efter konsonant uppträder allomorfen -er (fisk-er), medan allomorfen -r uppträder efter vokal eller i ord med synkoperad stam (hestr < *hest-r). På samma sätt växlar preteritumsuffixet hos svaga verb mellan -þi (efter tonande ljud, t.ex. kalla-þi), -di (efter sonoranter, t.ex. lær-di) och -ti (efter tonlösa konsonanter, t.ex. lyp-ti).
Þæir brutu fōt hans... ok skulu bœ̄ta firi fø̄tr...
Äldre Västgötalagen, SåramålsbalkenI samma lagrum kontrasteras fōt (ackusativ singularis utan omljud) mot fø̄tr (ackusativ pluralis med i-omljud o->ø). Här fungerar allomorfin som distinktiv numerusmarkör.
Ange vilken typ av stamväxling (i-omljud, u-omljud, brytning eller grammatisk växling) som förklarar formskillnaden i följande ordpar:
- Par 1: hand -> hændær
- Substantiv ('hand – händer')
- Par 2: barn -> born (el. barnum -> bornum)
- Substantiv ('barn – barnen/i barnen')
- Par 3: bera -> biærgher
- Verb ('bära' / 'berg')
- Par 4: vesa (vara) -> vāru
- Verb ('vara' – 'voro')