Jespersens negationscykel i svensk språkhistoria: från ne via ei och äkke till inte
I
Den historiska utvecklingen av nekande satser i det svenska språket utgör ett skolexempel på det lingvistiska fenomen som kallas Jespersens negationscykel (efter den danske språkforskaren Otto Jespersen, 1917). Cykeln beskriver hur ett fornspråkligt negerande element gradvis försvagas fonetiskt och semantiskt, förstärks av ett nytt nominalt eller adverbialt led, för att därefter ersättas helt av förstärkningsordet, vilket i sin tur så småningom kan börja försvagas på nytt. I fornsvenskan kan vi i realtid i handskriftsmaterialet följa hur den ärvda negationstypen ei försvagas och ersätts först av äkke (eitt-vet-ki) och därefter av enkte / inte (ein-væt-ki).12
- Cykelns upphovsman
- Otto Jespersens (1917) universaltypologiska modell för negationsutveckling
- Stadium 1 -> 2
- Proklitiskt ne förstärks av partikeln ei (urgermanskt skede)
- Stadium 3 -> 4
- ei försvagas och förstärks av nominala kvantifierare (ekki och enkte)
- Stadium 5
- Kvantifieraren (inte) blir det nya ensamma neutrala satsadverbet i modern svenska
I svenskans historia kan negationscykeln spåras över mer än tusen år genom fem distinkta faser. Det tidigaste germanska stadiet med preverbalt proklitiskt *ne var i princip redan avvecklat när de första fornsvenska texterna nedtecknades, men dess spår levde kvar i stelnade negationer som nevæl ('näppeligen') och nylla ('icke vilja', < ne-vilia).
| Stadium | Struktur | Exempelform | Beskrivning och historisk fas | Kronologi |
|---|---|---|---|---|
| Stadium 1: Preverbal klitika | *ne + Verb | *ne vili | Svagt proklitiskt ne framför det finita verbet | Urgermanska (förhistorisk tid) |
| Stadium 2: Dubbel negation | *ne + Verb + ei | *ne vili ei | Det svaga ne förstärks med tidsadverbet ei ('icke någonsin') | Övergång till samnordiska |
| Stadium 3: Enkel ny negation | Verb + ei | vilde ei | ne faller bort; ei blir det ensamma standardnegerande ordet | Äldre fornsvenska (1200–1350) |
| Stadium 4: Ny förstärkning | Verb + ei + ekki / enkte | haffwer ey ænkte | ei börjar uppfattas som svagt och förstärks med kvantifierare | Yngre fornsvenska (1350–1450) |
| Stadium 5: Den nya normen | Verb + inte | ville inte | enkte / inte slår ut äldre former och blir rikssvensk norm | Nysvenska (1500-talet framåt) |
Drivkraften bakom negationscykeln är pragmatisk och kognitiv. Talaren vill ge extra eftertryck åt en nekande sats ('jag gjorde det inte alls, inte ett dugg!'). Detta leder till att substantiv som betecknar obetydliga ting (droppe, smula, ett dugg, inte en tingest) dras in i nekande satser. Med tiden bleknar dock detta emfatiska eftertryck genom frekvent användning, ordet mister sin laddning och blir den nya neutrala standarden – varvid behovet av ny förstärkning åter uppstår.
Vilde han ey gøra thæt firi them, oc ey engte latha them fā...
Brev från Vadstena (1440-tal)Här ser vi ett övergångsbelägg från 1400-talet där ey och engte uppträder tillsammans i samma satssammanhang för att ge dubbel emfas, ett typiskt tecken på Stadium 4 i negationscykeln.
Placera följande tre fornsvenska textcitat i rätt stadium av Jespersens negationscykel:
- Citat A
- 'Dræpær maþær man sakløysa ok flyr ey...' (Äldre Västgötalagen, ca 1280)
- Citat B
- 'The vildo ey ænkte gifwa ther til...' (Vadstenadiplom, ca 1435)
- Citat C
- 'Han wille inte sielffuer koma...' (Stockholms tänkebok, ca 1490)