Urgermanska stambildningsprinciper i nominal- och verbsystemet
I
Distinktionen mellan stark och svag böjning är det mest karakteristiska morfologiska draget i de germanska språkens historia. Den uppstod i urgermanskan och omfattar tre centrala ordklasser: substantiv, adjektiv och verb. Termerna 'stark' och 'svag' introducerades av Jacob Grimm (1819) och syftar på ordens inre morfologiska förmåga: starka ord klarar av att uttrycka grammatiska distinktioner med sina egna rötter (genom inre vokalväxling eller självständiga vokalstammar), medan svaga ord lutar sig mot yttre hjälpelement (nasala konsonantsuffix i nominalsystemet eller dentalsuffix med t/d i verbsystemet).12
- Ursprung
- Urgermansk dikotomi som genomströmmar substantiv, adjektiv och verb
- Substantiv
- Starka = forna vokalstammar (a, o, i, u); Svaga = konsonantstammar på nasal (an, on, in)
- Adjektiv
- Stark böjning vid obestämdhet; Svag böjning efter determinativ och i bestämdhet
- Verb
- Starka verb bildar preteritum med avljud; Svaga verb bildar preteritum med dentalsuffix (-þi, -di, -ti)
I fornsvenskan är distinktionen mellan stark och svag böjning fullständigt levande och funktionellt bärande. Det är viktigt att inte blanda samman de tre domänerna: ett substantiv har fast böjningstyp (är antingen starkt eller svagt), medan ett adjektiv kan böjas både starkt och svagt beroende på den syntaktiska kontexten.
| Ordklass | Stark böjning (Kännetecken & Exempel) | Svag böjning (Kännetecken & Exempel) | Historisk förklaring |
|---|---|---|---|
| Substantiv | Vokalstammar (fisker, skip, skuld); ändelser -r, -s, -i | Nasalstammar (bōndi, kona, ø̄gha); ändelser -a, -u, -o | Urgermanska vokalstammar vs an/on/in-stammar |
| Adjektiv | Pronominala ändelser vid obestämdhet (godher maþer) | Vokaliska ändelser vid bestämdhet (then godhe maþer) | Svag form signalerar definit referens |
| Verb | Tempusväxling genom rotavljud (bīta – bēt – bitum) | Tempusväxling med dentalsuffix (kalla – kallaþi) | Primära forngermanska verb vs sekundära avledningar |
De starka substantiven härstammar från urgermanska stammar som slutade på en vokal (*-a-, *-ō-, *-i-, *-u-). När dessa temavokaler försvagades eller föll bort i fornspråket uppstod distinkta konsonantiska ändelser som nominativens -r och genitivens -s. De svaga substantiven däremot härstammar från stammar som slutade på nasalen -n- (an-stammar, on-stammar, in-stammar). När nasalen föll bort i fornsvenskan lämnades vokaländelserna -i, -a, -o, -u kvar i böjningen (t.ex. bōndi – bōnda – bōnda – bōnda).
Dræpær maþær fiska a annars vatni...
Äldre Västgötalagen, RättslösabalkenI denna mening är fiska ackusativ pluralis av starka substantivet fisker, medan vatni är dativ singularis av starka neutret vatn; annars är stark genitiv av pronomenet annar.
Avgör om följande fornsvenska ordformer tillhör den starka eller svaga böjningen och motivera varför:
- 1. bīta (preteritum: bēt)
- Verb ('bita')
- 2. bōndi (ackusativ: bōnda)
- Substantiv ('bonde')
- 3. rø̄þan hest
- Adjektiv ('röd häst')
- 4. lyfta (preteritum: lypti)
- Verb ('lyfta')