Grammatik — Omljud
Omljud

I-omljud, u-omljud och a-omljud i det fornsvenska språksystemet


I

Omljudet är fornnordiskans mest kraftfulla morfofonologiska verktyg: det skapade pluralformer som fötter och böjningar som jag väljer.

”Omljudet är fornnordiskans mest kraftfulla morfofonologiska verktyg: det skapade pluralformer som fötter och böjningar som jag väljer.”

Noreen § 55 / Pettersson s. 4812

Omljud (tyska Umlaut) är en regelbunden assimilatorisk ljudförändring som inträffade i förhistorisk tid (under urnordisk och samnordisk tid, ca 500–800 e.Kr.) men vars effekter präglar hela det fornsvenska böjningssystemet. Omljud innebär att rotvokalen påverkas och förändras i riktning mot vokalen i en efterföljande stavelse. Det viktigaste är i-omljudet, där en bakre vokal drogs framåt och blev palatal (främre) under inflytande av ett *i eller *j. När den utlösande ändelsevokalen senare försvann i synkopen blev den förändrade rotvokalen ensam kvar som en bärande grammatisk distinktion i pluraler, presensformer och avledningar.12

Definition
Assimilatorisk ljudförändring där rotvokalen anpassas efter vokalen i följande stavelse
I-omljud
Bakre vokal palataliseras framför förhistoriskt i/j (a->æ, o->ø, u->y)
U-omljud
Främre vokal labialiseras framför förhistoriskt u/w (a->o/ø)
A-omljud
Hög vokal sänks framför förhistoriskt a (u->o, i->e)
De tre huvudtyperna av omljud i fornsvenskan

I fornsvenskan verkar tre distinkta omljudsmekanismer som var och en har skapat systematiska vokalväxlingar i ordförrådet:

Systematisk översikt över omljud i fornsvenska
TypOrsakande vokalVokalväxlingFornsvenskt exempelGrammatisk funktion
I-omljudForntida *i eller *ja > æ, ā > ǣhand -> hændær, lāt -> lǣtrPluralis hos substantiv; presens hos starka verb
I-omljudForntida *i eller *jo > ø, ō > ø̄fōt -> fø̄ter, dōmr -> dø̄maPluralis hos rotord; avledda kausativa verb
I-omljudForntida *i eller *ju > y, ū > ȳsun -> synir, hūs -> hȳsaPluralis hos u-stammar; verbavledning
U-omljudForntida *u eller *wa > o (el. ø)land -> lond, barn -> bornDativ pluralis och neutrum pluralis
A-omljudForntida *au > o, i > ehult -> holt, viþr -> veþrRotvokalssänkning i substantiv och adjektiv
U-omljudets dialektala spridning

Medan i-omljudet genomfördes konsekvent över hela det nordiska språkområdet, uppvisar u-omljudet en skarp dialektal gräns i fornsvenskan. I götamålen (Västergötland och Östergötland) var u-omljudet mycket starkt (land -> londum, barn -> bornum). I sveamålen (Uppland och Mälardalen) var u-omljudet däremot svagare och utjämnades tidigt analogiskt, varvid former utan omljud (landum, barnum) kom att dominera i skriften.

Västgötska: a allum lundum... vs Uppländska: a allum landum...

Äldre Västgötalagen vs Upplandslagen

Skillnaden visar u-omljudets dialektala fördelning: västgötskan har regelbundet u-omljud medan uppländskan har bevarat grundvokalen a.

Övning: identifiera omljudsform

Förklara vilken typ av omljud som förklarar rotvokalen i följande tre fornsvenska ordformer:

1. bø̄ter (plural av bōt)
Substantiv ('böter')
2. fyller (av fuller)
Verb ('fyller')
3. bornum (av barn)
Substantiv ('barnen')
Källor
  1. 1Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). § 55–75 I-omljud, u-omljud och a-omljud i Altschwedische Grammatik.
  2. 2Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 48–54 Omljudens verkan och morfofonologiska funktion i svensk språkhistoria.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk