I-omljud, u-omljud och a-omljud i det fornsvenska språksystemet
IOmljudet är fornnordiskans mest kraftfulla morfofonologiska verktyg: det skapade pluralformer som fötter och böjningar som jag väljer.
”Omljudet är fornnordiskans mest kraftfulla morfofonologiska verktyg: det skapade pluralformer som fötter och böjningar som jag väljer.”
Noreen § 55 / Pettersson s. 4812
Omljud (tyska Umlaut) är en regelbunden assimilatorisk ljudförändring som inträffade i förhistorisk tid (under urnordisk och samnordisk tid, ca 500–800 e.Kr.) men vars effekter präglar hela det fornsvenska böjningssystemet. Omljud innebär att rotvokalen påverkas och förändras i riktning mot vokalen i en efterföljande stavelse. Det viktigaste är i-omljudet, där en bakre vokal drogs framåt och blev palatal (främre) under inflytande av ett *i eller *j. När den utlösande ändelsevokalen senare försvann i synkopen blev den förändrade rotvokalen ensam kvar som en bärande grammatisk distinktion i pluraler, presensformer och avledningar.12
- Definition
- Assimilatorisk ljudförändring där rotvokalen anpassas efter vokalen i följande stavelse
- I-omljud
- Bakre vokal palataliseras framför förhistoriskt i/j (a->æ, o->ø, u->y)
- U-omljud
- Främre vokal labialiseras framför förhistoriskt u/w (a->o/ø)
- A-omljud
- Hög vokal sänks framför förhistoriskt a (u->o, i->e)
I fornsvenskan verkar tre distinkta omljudsmekanismer som var och en har skapat systematiska vokalväxlingar i ordförrådet:
| Typ | Orsakande vokal | Vokalväxling | Fornsvenskt exempel | Grammatisk funktion |
|---|---|---|---|---|
| I-omljud | Forntida *i eller *j | a > æ, ā > ǣ | hand -> hændær, lāt -> lǣtr | Pluralis hos substantiv; presens hos starka verb |
| I-omljud | Forntida *i eller *j | o > ø, ō > ø̄ | fōt -> fø̄ter, dōmr -> dø̄ma | Pluralis hos rotord; avledda kausativa verb |
| I-omljud | Forntida *i eller *j | u > y, ū > ȳ | sun -> synir, hūs -> hȳsa | Pluralis hos u-stammar; verbavledning |
| U-omljud | Forntida *u eller *w | a > o (el. ø) | land -> lond, barn -> born | Dativ pluralis och neutrum pluralis |
| A-omljud | Forntida *a | u > o, i > e | hult -> holt, viþr -> veþr | Rotvokalssänkning i substantiv och adjektiv |
Medan i-omljudet genomfördes konsekvent över hela det nordiska språkområdet, uppvisar u-omljudet en skarp dialektal gräns i fornsvenskan. I götamålen (Västergötland och Östergötland) var u-omljudet mycket starkt (land -> londum, barn -> bornum). I sveamålen (Uppland och Mälardalen) var u-omljudet däremot svagare och utjämnades tidigt analogiskt, varvid former utan omljud (landum, barnum) kom att dominera i skriften.
Västgötska: a allum lundum... vs Uppländska: a allum landum...
Äldre Västgötalagen vs UpplandslagenSkillnaden visar u-omljudets dialektala fördelning: västgötskan har regelbundet u-omljud medan uppländskan har bevarat grundvokalen a.
Förklara vilken typ av omljud som förklarar rotvokalen i följande tre fornsvenska ordformer:
- 1. bø̄ter (plural av bōt)
- Substantiv ('böter')
- 2. fyller (av fuller)
- Verb ('fyller')
- 3. bornum (av barn)
- Substantiv ('barnen')