Preteritumparticipets kongruens och presensparticipets fasta form
IUerdher kyrkia brutin oc mæssu fat stolen... þat er niv marcha sak.
”Blir kyrka uppbruten och mässkärl stulna... då är det en sak om nio marker.”
Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 7 (Holm B 59)2
I fornsvenskan intar participen en mellanposition mellan verb och adjektiv. När ett particip uppträder i attributiv ställning eller som predikativ i passiva och sammansatta verbkonstruktioner med vara eller varda, böjs det adjektiviskt. Preteritumparticipen (perfektparticipen) följer härvid den starka adjektivböjningen fullt ut och skiljer tre genus, två numerus och fyra kasus. Presensparticipen däremot (bildade på -ande/-ænde) har i klassisk fornsvenska reducerats till en i huvudsak oböjlig form på -i (-e), som används utan ändelsevariation genom samtliga genus och kasus.13
- Formgrupper
- Preteritumparticip (starkt böjt) och presensparticip (oböjligt på -i/-e)
- Bildning
- Preteritumparticip på -þer/-der/-ter (svaga) och -in/-en (starka); presensparticip på -ande/-iande
- Syntaktisk roll
- Attributiv bestämning, predikativ till kopulaverb, perifrastisk passiv
- Kongruens
- Preteritumparticip kongruerar fullt i genus, numerus och kasus
| Form / Kasus | Svagt particip: kallaþer ('kallad') | Starkt particip: brutin ('bruten') | Pronominal ändelse |
|---|---|---|---|
| Mask. nom. sg. | kallaþer | brutin | -er / -in |
| Fem. nom. sg. | kallaþ | brutin | nolländelse / -in |
| Neutr. nom./ack. sg. | kallat | brutit | -t |
| Mask. ack. sg. | kallaþan | brutnan | -an (med synkope av -i-) |
| Fem. ack. sg. | kallaþa | brutna | -a |
| Mask./neutr. dat. sg. | kallaþum | brutnum | -um |
| Fem. dat. sg. | kallaþri | brutinni (brutri) | -ri / -inni |
| Pluralis alla genus dat. | kallaþum | brutnum | -um |
| Mask. nom. pl. | kallaþir | brutnir | -ir |
| Fem. nom. pl. | kallaþar | brutnar | -ar |
| Neutr. nom./ack. pl. | kallaþ | brutin | nolländelse / -in |
De starka verben bildar preteritumparticip på forngermanskt -ina- (brutin, gripin, slagin). När en vokalisk böjningsändelse läggs till synkoperas ändelsevokalen -i- obligatoriskt: brutin + -an ger brutnan; brutin + -ir ger brutnir; brutin + -um ger brutnum. Vidare assimileras rotens dentaler i svaga verb, vilket ger former som laster (av læggia), satter (av sætia) och giorder (av gøra).
Presensparticipen bildas med suffixet -ande / -iande (lifuande, fylghiande). I äldre germanska språk böjdes dessa som svaga substantiv/adjektiv i samtliga kasus. I fornsvenskan har dock ändelsesystemet nästan fullständigt stelnat till formen på -i (lifuandi): alt lifuandi fæ (neutr. nom. sg.), lifuandi mannum (mask. dat. pl.). Pettersson understryker att presensparticipet i fornsvensk brukstext fungerar som ett oböjligt adjektiviskt och adverbiellt element.
Kænnir han a fæ sitt alt lifuanda... þa skal han hava hest goþan.
Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken 3 (Holm B 59)Lifuanda representerar presensparticip av liva med fast form (neutr. ack. sg. i samspel med alt fæ sitt).
een storan silff boen kniiff
SDHK 23433 (1440), återgivet av Allhammar s. 17Boen (ur buin, 'prydd, utrustad') är preteritumparticip av bua och kongruerar som maskulin ackusativ singularis tillsammans med adjektivet storan.
Bestäm genus, numerus, kasus och partikel-/participtyp för följande participformer:
- Form A
- brutit skip
- Form B
- dræpnum manni
- Form C
- standandi rætter