Från 24 starka former till ett förenklat kongruenssystem
IIach Eric Nielssøn gør viterlikt allom mannom... kæro viner.
SDHK 18949 (1418) och SDHK 23433 (1440), analyserade av Allhammar2
Under medeltidens lopp genomgick den fornsvenska adjektivböjningen en radikal förenkling. Från ett högkomplext system med 24 paradigmpositioner i stark böjning och distinkt kasuskongruens i genus, numerus och kasus, rörde sig språket mot det moderna systemet med enbart genusdifferentiering i singularis (-t i neutrum) och en enhetsändelse -a i pluralis och i svag böjning. Förändringen drevs av fonologiskt ändelsebortfall (särskilt apokope av slutande konsonanter och vokalförsvagning), kasussystemets allmänna tillbakagång samt uppkomsten av en gemensam realsubstantivisk utrumkategori ur de äldre maskulina och feminina genussystemen.123
- Perspektiv
- Diakron historisk utveckling (1200-tal till 1500-tal)
- Huvudprocess
- Kasussammanfall, genussammanfall (maskulinum/femininum > utrum) och ändelsebortfall
- Övergångsfas
- Vacklande kongruens i 1400-talsdiplom (minne kæro hustru)
- Slutresultat
- Modern svensk tre- eller fyraformsböjning (stor, stort, stora / mask. store)
| Kategori | Klassisk fornsvenska (1200-tal) | Sen fornsvenska (1400-tal) | Tidig nysvenska / Nysvenska |
|---|---|---|---|
| Mask. nom. sg. stark | goþer / langer | godh(er) / lang | god / lång (ändelselös grundform) |
| Fem. nom. sg. stark | goþ / lang | godh / lang | god / lång (sammanfall med maskulinum) |
| Neutr. nom./ack. sg. | gott / langt | goth / langt | gott / långt (bevarat -t) |
| Mask. ack. sg. stark | goþan / langan | godan / godh | god (pronominaländelsen -an försvinner) |
| Dativ sg./pl. stark | goþum / langum | godhom / godhon / godha | goda (dativändelsen -om försvinner) |
| Pluralis alla genus stark | goþir (m.), goþar (f.), goþ (n.) | godha / godhe | goda (enhetsändelse på -a) |
| Svag böjning mask. sg. | goþi / langi | godhe / godha | goda / gode (valfri maskulinrest) |
| Svag böjning fem./neutr. | goþa / langu | godha / godhe | goda (fullständigt sammanfall på -a) |
I Allhammars undersökning av 22 diplom från 1400-talets Mälardalen framgår tydligt hur kongruensen börjar svikta efter 1460. Skrivarna blandar traditionella starka ändelser (godhan dagh, allom mannom) med moderna ändelselösa eller nollställda former (een godh hest, mæþ godh hielp). I vissa fraser uppstår hybridkonstruktioner som minne kæro elskelica hustru, där pronomenet har bevarat feminin dativändelse (minne), det första adjektivet har svag oblikändelse (kæro), medan det andra adjektivet är ändelselöst (elskelica).
I modern svenska lever några få morfologiska rester av det fornsvenska adjektivsystemet kvar som stelnade arkaismer: maskulin nominativ singularis svag form på -e (den gamle mannen, Karl den store), fornsvensk dativ pluralis i fasta uttryck (i godan ro, i ljusan låga med ackusativändelsen -an, samt sakta men säkert), samt neutrumändelsen -t (stort, vitt).
Iach Eric Nielssøn gør viterlikt allom mannom... æptir gudz byrdh mcdxviii
SDHK 18949 (1418), diplom i Allhammar s. 8Diplomet visar hur den fasta formeln allom mannom bevarar dativpluralisändelsen på -om långt efter att den börjat vackla i löpande sakprosa.
een godh hest oc en storan kniff
SDHK 23433 (1440), analyserad av Allhammar s. 17I samma textmiljö koordineras ändelselöst godh (föregripande nysvensk form) med arkaiskt starkt ackusativt storan (med bevarad fornsvensk ändelse -an).
Avgör om följande adjektivfraser representerar klassisk äldre fornsvenska eller senmedeltida förenklad fornsvenska:
- Fras 1
- goþan hest
- Fras 2
- en godh hest
- Fras 3
- allum mannum
- Fras 4
- alle men