Grammatik — V2 och finit verb
V2 och finit verb

Fundament, verbplacering och V2-regelns räckvidd


I

Nu skulum vi tala um kirkiobolk...

”Nu skall vi tala om kyrkobalken...”

Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken (Holm B 59)3

Verb-andra-regeln (V2) är en grundläggande syntaktisk princip i de germanska språken och utgjorde en bärande struktur i fornsvensk syntax. I en deklarativ huvudsats placeras det finita verbet strikt på andra plats i satsen, omedelbart efter den konstituent som intar fundamentet. Om fundamentet upptas av ett adverbial, ett objekt, ett predikativ eller en underordnad bisats, förskjuts subjektet obligatoriskt till positionen omedelbart efter det finita verbet (inversion). V2-regeln hade dock inte samma absoluta räckvidd i fornsvenska bisatser som i nysvenska, och undantag med V1 (verbinitial placering) fyllde specifika grammatiska och berättartekniska funktioner.12

Kärnregel
Finita verbet står strikt på andra plats i deklarativa huvudsatser
Fundamentet
Rymmer exakt en syntaktisk konstituent (fras eller bisats)
Inversion vid icke-subjekt
När fundamentet inte är subjekt placeras subjektet direkt efter verbet
V1-undantag
Frågesatser, imperativsatser och asyndetiska villkorssatser
V2-systemets uppbyggnad
Satsdelarnas position i fornsvenska V2-huvudsatser
Fundament (position 1)Finit verb (position 2)Subjekt (vid inversion)Adverbial/ObjektInfinit verb
Subjekt: Bōndinhaver (finit)—hest sinselt (supinum)
Adverbial: I garþistodh (finit)maþrinlange—
Objekt: Þænna dōmgaf (finit)laghmanhonom—
Bisats: Þa han komhialp (finit)hangrannum sinum—
Predikativ: Rikervar (finit)sa herraallan sin aldær—
Fundamentets natur och begränsningar

Fundamentet i en fornsvensk V2-sats kan normalt bara innehålla ett enda syntaktiskt led. Om två oberoende led föregick verbet utan konjunktion räknades detta som en avvikelse, såvida det inte rörde sig om ett topikalt adverbial och en partikel. När en bisats inleder meningen fungerar hela bisatsen som fundament, vilket innebär att det finita verbet i den efterföljande huvudsatsen står först, ofta förstärkt av korrelativadverbialet þā: 'Þa han kom heim, þa drak han öl'.

Autentiska belägg ur källmaterialet

Nu skulum vi tala um kirkiobolk...

Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken (Holm B 59)

Klassisk V2-struktur med tidsadverbialet Nu i fundamentet, finit hjälpverb skulum i position 2, och pronomenet vi som inverterat subjekt.

Sva gingo the a þing...

Fornsvenskt rättsfall / Pettersson s. 127

Sättsadverbial Sva i fundamentet följt av finit verb gingo och personligt pronomen the.

Övning: analysera V2-strukturer och fundament

Identifiera fundamentet och det finita verbet i följande satser och ange om satsen uppvisar rak ordföljd eller inversion:

Sats 1
Gud skapi himil ok iordh.
Sats 2
A thæsse stund gaf konungin lagh.
Sats 3
Margom mannum hialp han i sinom daghum.
Källor
  1. 1Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 126–128 V2-principen, fundamentets funktion och inversion i fornsvenska.
  2. 2Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 308–315 (§ 423–432) Placeringen av finit verb och subjekt i huvudsats och bisats.
  3. 3Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. Kyrkobalken (Holm B 59) Äldre Västgötalagens inledande kapitelrubriker och V2-satser.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk