Grammatik — ō-stammar
ō-stammar

Starka feminina substantiv med ändelselös singularis och plural på -ar: graf, sak, sorg och mork


I

Køpir maþer iorð i kyn sin ... bøte .iij. markær firi sak løsa.

Äldre Västgötalagen, Jordabalken 1 och Rättslösabalken (Holm B 59)2

De starka ō-stammarna är den största och viktigaste böjningsklassen bland fornsvenskans starka feminina substantiv. Klassen kännetecknas av att nominativ och ackusativ singularis är helt ändelselösa (graf, sak, iorð), medan genitiv singularis slutar på -a(r) och dativ singularis ålderdomligt på -u (grafu, iorþu) men ofta synkoperas till nollmorfem. I pluralis dominerar ändelsen -a(r) i nominativ och ackusativ, vilket gör klassen till en föregångare till svenskans ar-pluraler.13

Ordklass
Substantiv
Stamklass
Starka ō-stammar (urgermanskt *-ō-)
Genus
Femininum
Typord
graf, sak, sorg, mork, iorð, ferð, stund
Modern motsvarighet
Andra deklinationen med plural på -ar (sak – saker/sakar, gravar, sorger) samt genitivuttryck (sakens skull)
Kännetecken och böjningsmönster
Ändelselös singularis
Nominativ och ackusativ singularis saknar helt ändelse (graf, sak, sorg, iorð).
Genitiv singularis
Slutar på -a(r): grafa(r), saka(r), iorþa(r).
Dativ singularis
Ursprungligen -u (grafu, iorþu), som dock tidigt synkoperas eller ersätts av den ändelselösa formen (graf, sak).
Pluralmönster
Nominativ och ackusativ har -a(r) (grafar, sakar); genitiv -a (grafa, saka); dativ -um (grafum, sakum).
Bestämd form
grafin, grafinnar, grafinni, grafina; pl. grafnana (grafana-r), grafanna, grafumin, grafnana.
Fullständigt paradigm: graf och sak
Böjning av graf ('grav') och sak ('sak, mål') i obestämd och bestämd form
Kasus och numerusgraf (obest.)graf (best.)sak (obest.)sak (best.)
Nominativ singularisgrafgrafinsaksakin
Genitiv singularisgrafa(r)grafinnarsaka(r)sakinnar
Dativ singularisgraf(u)grafinnisak(u)sakinni
Ackusativ singularisgrafgrafinasaksakina
Nominativ pluralisgrafa(r)grafnana / grafinarsaka(r)saknana / sakinar
Genitiv pluralisgrafagrafannasakasakanna
Dativ pluralisgrafumgrafuminsakumsakumin
Ackusativ pluralisgrafa(r)grafnana / grafinasaka(r)saknana / sakina
U-omljud och vokalväxling i stammen

Ord med rotvokalen a uppvisar regelbundet u-omljud i former där ändelsen ursprungligen innehöll -u-. Så heter ordet för 'mark' (urgermanskt markō) mork i nominativ, ackusativ och dativ singularis (morku), medan genitiv singularis utan omljud heter markar. I pluralis heter genitiven marka och dativen morkum.

Belägg i Äldre Västgötalagen och runinskrifter

Køpir maþer iorð ... firi sak løsa ... bøte .iij. markær firi huaria

Äldre Västgötalagen, Jordabalken 1 och Kyrkobalken 8 (Holm B 59)

iorð och sak uppträder som ändelselösa ackusativer. markær uppträder som plural ackusativ på -ær/-ar.

ro, sæl (nom. sg.), sialu, siæl (dat. sg.), naþa (pl. gen.), shallum (pl. dat.), runar, runir (pl. ack.)

Mård 2018 (s. 21–22, tabell 5–6)

I medeltida runinskrifter beläggs nominativformerna ro och sæl utan ändelse. Dativformerna sialu och siæl visar variationen mellan bevarat -u och ändelsebortfall. Varianten runir visar dessutom partiell övergång till i-stammarnas pluralis.

Övning: analysera dativ på -u hos ō-stammar

I en text står frasen 'liggia i grafu'. Vilken form är 'grafu', och varför möter man i andra samtida texter formen 'i graf'?

Källor
  1. 1Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 100–101 ō-stammarnas paradigm, typorden graf och sak samt bestämd form.
  2. 2Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. PDF-s. 2 och 5, Jordabalken 1 och Rättslösabalken Belägg på iorð, sak och mark i Äldre Västgötalagen.
  3. 3Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 98–100 Stamklassens struktur, ändelselöshet och relation till modern svenska.
  4. 4Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 314–317 (§ 413–418) ō-stammarnas historiska formlära, u-omljud och ändelsebortfall.
  5. 5Birger Mård, Substantivböjningen i medeltida svenska runinskrifter (Uppsala universitet, 2018). s. 21–22 (PDF-s. 21–22), tabell 5–6 ō-stammar i medeltida runinskrifter: ro, sialu/siæl, runar/runir.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk