Person- och numerussystemets diakrona sammanfall (1350–1600+)
IBrindær inne maþær ok kona ok barn þerra.
”Brinner en man inne och hans kvinna och deras barn...”
Östgötalagen (Horn af Åminne 2022, s. 91)2
Verbens person- och numeruskongruens avvecklades inte genom en plötslig grammatisk förenkling utan genom en långdragen flerstegsprocess som sträckte sig över flera århundraden. Som Horn af Åminne (2022) visat inleddes utvecklingen redan under klassisk fornsvenska genom att singularis personändelser smälte samman till en enda form (oftast -er eller -ar). Under yngre fornsvenska (1375–1526) började även pluraländelserna luckras upp: ändelsevokalerna försvagades (-um > -om, -in > -en, -u > -o), vid inversion föll -m i första person (ætom vi > æto vi), och 3:e personens former på -a trängde in i 1:a person (vi bita). Trots detta bestod numeruskongruensen (singularform mot pluralform) som skriftspråksnorm ända till 1900-talets mitt.12
- Perspektiv
- Diakront och sociolingvistiskt
- Kronologi
- Personböjningens utjämning under yngre fornsvenska; numerusböjningens bevarande i skrift in på 1900-talet
- Huvudmekanismer
- Fonetisk vokalreduktion, analogi från 3 person singularis och inversionseffekter
- Källbas
- Horn af Åminne (2022) och Pettersson (2005)
| Period | Morfologisk process | Exempel / Förändring | Resultat |
|---|---|---|---|
| Klassisk fornsvenska (1225–1375) | Singularissynkretism | iak bīter, þu bīter, han bīter (i stället för äldre skilda ändelser) | Personbortfall i singularis fullbordat |
| Yngre fornsvenska (1375–1526) | Vokalöppning och ändelsevacklan i pluralis | -um > -om, -in > -en, -u > -o; m faller vid inversion (gøro vi) | Försvagning av pluralens inbördes personskillnader |
| Sen fornsvenska / reformationstid | 3:e person pluralis expanderar | vi bita / vi kalla (ersätter vi bitom / vi kallom) | En gemensam pluralform på -a etableras i talspråket |
| Äldre nysvenska (1600–1700-tal) | Talspråket överger numerus; skriften konserverar | Tal: vi biter, de biter. Skrift: vi bita, de bita | Skarp klyfta mellan talspråklig enhetsform och skriftspråklig pluralis |
| Modern svenska (1900-tal) | Officiellt avskaffande i skrift | vi biter, de biter (pluralformerna slopas i TT och bibelöversättning) | Enhetsböjning genomförd i hela språket |
I äldre lagtext möter man stundom satser där ett singularböjt verb föregår ett samordnat pluralt subjekt: Brindær inne maþær ok kona ok barn þerra. Sådana fall är dock inte bevis för att person- och numerussystemet redan hade brutit samman i äldre fornsvenska, utan utgör kontaktkongruens (närhetskongruens), där verbet anpassas till det omedelbart efterföljande första subjektet maþær.
Brindær inne maþær ok kona ok barn þerra.
Östgötalagen, återgivet av Horn af Åminne efter WessénNärhetskongruens: singularisformen brindær föregår det flerledade subjektet.
Iach Eric Nielssøn gør viterlikt allom mannom thetta breff see æller høra...
SDHK 18949 (Allhammar 2023, s. 8)1 person singularis gør uppvisar 3 personens form på -r i stället för äldre ändelselös rot i senmedeltida diplom.
Besvara följande frågor om verbkongruensens avveckling:
- Fråga 1
- Vilken del av verbböjningen förlorade personändelser först – singularis eller pluralis?
- Fråga 2
- Vad innebar 'närhetskongruens' i äldre lagtext?
- Fråga 3
- När försvann pluralformerna (t.ex. 'vi bita', 'de stodo') slutgiltigt ur svenskt skriftspråk?