Maskulina och feminina substantiv med pluralis på -ir/-er: smiþer, stadh, skuld och drotning
IVærþær gæster dræpin a landi her. Þa scal gælde han sum gæst hafþe.
Äldre Västgötalagen, Mandråpsbalken 7 (Holm B 59)2
De starka i-stammarna omfattar både maskulina och feminina substantiv och bildar den historiska grunden för svenskans tredje deklination (-er-plural). I urgermansk tid hade klassen stamvokalen -i-, vilket ofta gav upphov till regelbundet i-omljud i roten (t.ex. gæster, bøn, dygdh). Maskuliner böjs i singularis med nominativ -er (eller noll efter lång stavelse), genitiv -s (hos vissa äldre ord -ar) och dativ -i eller noll; feminina i-stammar är helt ändelselösa i nominativ och ackusativ singularis.13
- Ordklass
- Substantiv
- Stamklass
- Starka i-stammar (urgermanskt *-i-)
- Genus
- Maskulinum och femininum
- Typord
- smiþer, stadh, gæster (m.); skuld, drotning, brudh, tid, bøn (f.)
- Modern motsvarighet
- Tredje deklinationen med plural på -er (smed – smeder, skuld – skulder)
- Maskulin singularis
- Nominativ -er (smiþer, gæster) eller ändelselös efter viss rotkonsonant (stadh); ackusativ är alltid ändelselös stam (smiþ, stadh).
- Feminin singularis
- Nominativ och ackusativ är helt ändelselösa (skuld, tid); genitiv slutar på -a(r) eller -s; dativ är ändelselös eller antar analogiskt -u.
- Pluralmönster
- Nominativ pl. -ir (senare -er); genitiv -a; dativ -um; ackusativ pl. ursprungligen -i (senare sammanfallande med nom. -ir/-er).
- Bestämd form
- Mask. smiþrin, smiþsins, smiþinum, smiþin; fem. skuldin, skuldinnar, skuldinni, skuldina.
| Kasus och numerus | smiþer (obest.) | smiþer (best.) | skuld (obest.) | skuld (best.) |
|---|---|---|---|---|
| Nominativ singularis | smiþer | smiþrin | skuld | skuldin |
| Genitiv singularis | smiþs | smiþsins | skulda(r) | skuldinnar |
| Dativ singularis | smiþ(i) | smiþinum | skuld | skuldinni |
| Ackusativ singularis | smiþ | smiþin | skuld | skuldina |
| Nominativ pluralis | smiþir (-er) | smiþinir | skuldir (-er) | skuldina(r) |
| Genitiv pluralis | smiþa | smiþanna | skulda | skuldanna |
| Dativ pluralis | smiþum | smiþumin | skuldum | skuldumin |
| Ackusativ pluralis | smiþi (-ir) | smiþina | skuldi (-ir) | skuldina(r) |
Eftersom stammens ursprungliga suffix var urgermanskt -i- har många i-stammar permanent i-omljudd rotvokal genom hela paradigmet, såsom bøn ('bön', av urgermanskt *bōni-), dygdh och gæster. I ackusativ pluralis bevarades ursprungligen ändelsen -i (smiþi, skuldi) skild från nominativens -ir, men redan i tidig fornsvenska utjämnades skillnaden till förmån för nominativens -ir/-er.
skal gælde firi skuld ... Takær maþer legho firi kør sina ... gæster
Äldre Västgötalagen, Mandråpsbalken 7 och Rättslösabalken (Holm B 59)skuld uppträder i ackusativ efter prepositionen firi utan ändelse. gæster uppträder som nominativt subjekt med bevarad nominativändelse -er.
præster (nom. sg.), dyþ, uin (ack. sg.), ast, stund, þiuþ (fem. sg.), bøniR (ack. pl.)
Mård 2018 (s. 23, tabell 7–8)I medeltida runinskrifter beläggs maskulina nominativer på -er (præster) jämte ändelselösa ackusativer (uin = vän). Femininerna är ändelselösa i singularis, och ackusativ pluralis bøniR visar runskriftens bevarande av -iR i objektställning.
I en fornsvensk text möter du formen 'skuldir' och i en annan 'skuldi'. Hur skiljer sig dessa två former grammatiskt i det äldsta skedet, och vad hände med distinktionen under fornsvensk tid?