Fornsvenskans nio vokalfonem, vokallängd och vokalfyrkanten
IVokalsystemet i klassisk fornsvenska var symmetriskt, rikt på främre rundade ljud och skilde konsekvent mellan kort och lång kvalitet.
”Vokalsystemet i klassisk fornsvenska var symmetriskt, rikt på främre rundade ljud och skilde konsekvent mellan kort och lång kvalitet.”
Noreen § 45 / Pettersson s. 4212
Det fornsvenska vokalsystemet uppvisade en rik och symmetrisk uppbyggnad. I klassisk äldre fornsvenska (1200-talet) rymde språket nio distinkta vokalfonem: /a/, /e/, /i/, /o/, /u/, /y/, /æ/, /ø/ samt en öppen bakre variant. Eftersom samtliga nio vokaler kunde uppträda som antingen korta eller långa, bestod vokalförrådet av totalt 18 monoftongiska vokalljud. Denna längdskillnad var fonologiskt avgörande och kunde skilja ords betydelser åt. Under 1300- och 1400-talen genomgick detta system genomgripande förändringar genom ändelsevokalernas reduktion och den stora nordiska vokalglidningen (där gammalt långt a övergick till å-ljud).12
- Vokalfonem
- Nio grundvokaler: a, e, i, o, u, y, æ, ø, å/o
- Kvantitet
- Fullständig längddistinktion: varje vokal fanns som både kort och lång (totalt 18 vokaler)
- Vokalfyrkant
- Främre orundade (i, e, æ), främre rundade (y, ø), bakre rundade (u, o, a)
- Nasala vokaler
- Fanns i urnordiska och tidig runsvenska, men sammanföll med orala före 1200
Fornsvenskans vokaler kan ordnas i ett tvådimensionellt system baserat på tungans höjd (sluten, mellan, öppen) och tungans läge (främre orundad, främre rundad, bakre rundad):
| Artikulationsnivå | Främre orundade | Främre rundade | Bakre rundade |
|---|---|---|---|
| Sluten (hög) | i, ī (/i/, /i:/) | y, ȳ (/y/, /y:/) | u, ū (/u/, /u:/) |
| Mellan (halvsluten/halvöppen) | e, ē (/e/, /e:/) | ø, ø̄ (/ø/, /ø:/) | o, ō (/o/, /o:/) |
| Öppen (låg) | æ, ǣ (/æ/, /æ:/) | œ, œ̄ (öppet ö-ljud) | a, ā (/a/, /a:/) |
Skillnaden mellan kort och lång vokal var helt betydelseskiljande i fornsvenskan. Till skillnad från modern svenska, där en lång vokal alltid följs av en kort konsonant och vice versa, kunde en lång vokal i fornsvenskan stå framför såväl kort som lång konsonant.
| Kort vokal | Betydelse | Lång vokal | Betydelse | Modern motsvarighet |
|---|---|---|---|---|
| fara (/a/) | 'resa, färdas' | fāra (/a:/) | 'fara, risk' | fara vs fara |
| lita (/i/) | 'se, blicka' | līta (/i:/) | 'lita på' | lita vs lita |
| mæþer (/æ/) | 'med' | mǣþer (/æ:/) | 'möda, trötthet' | med vs möda |
| bita (/i/) | 'liten bit' | bīta (/i:/) | 'hugga med tänderna' | bit vs bita |
Fornsvenskt ā övergick under 1300–1400-talet till det nya ljudet å...
Vokalglidningen / Pettersson s. 45Gammalt långt ā (bāt, gā, lāta) labialiserades och slöts till /o:/ (båt, gå, låta), varvid tecknet å infördes i tryck under 1500-talet.
Bestäm vokalkvalitet och längd för rotvokalen i följande tre fornsvenska ord:
- 1. hūs
- Substantiv ('hus')
- 2. skip
- Substantiv ('skepp')
- 3. bōk
- Substantiv ('bok')