Kongruens, stark och svag böjning samt komparation
I
Det fornsvenska adjektivet är ett utpräglat kongruensord som anpassar sin form till det substantiv eller pronomen det bestämmer. I likhet med substantiven böjs adjektiven i tre genus (maskulinum, femininum, neutrum), två numerus (singularis, pluralis) och fyra kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ). Till detta kommer en grundläggande distinktion mellan stark böjning (i obestämda och predikativa kontexter) och svag böjning (i bestämda nominalfraser), samt komparation i tre grader (positiv, komparativ, superlativ). Den starka böjningen omfattar teoretiskt 24 paradigmpositioner och lånar flera ändelser från pronominalböjningen, medan den svaga böjningen följer de svaga substantivens n-stammar med starkt förenklad kasusdifferentiering.13
- Ordklass
- Adjektiv
- Kongruenskategorier
- Genus (3), numerus (2) och kasus (4)
- Böjningsarter
- Stark (obestämd/predikativ) och svag (bestämd)
- Gradböjning
- Positiv, komparativ och superlativ
- Typord
- langer, spaker, hvitr, gamal, riker
- Genus
- Maskulinum (langer), femininum (lang), neutrum (langt). Styrs helt av huvudordets genus.
- Numerus
- Singularis och pluralis. Varje genus har distinkta ändelser i båda numerus i stark böjning.
- Kasus
- Nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektivet bär full kasusmarkör i stark böjning.
- Species / Böjningsart
- Stark böjning (indefinit attribut, predikativ) kontra svag böjning (definit attribut, vokativ).
- Grad
- Positiv (hvitr), komparativ (hvitari / længri), superlativ (hvitaster / længster).
| Genus / Numerus | Stark form (obestämd / predikativ) | Svag form (bestämd) |
|---|---|---|
| Maskulinum sg. | langer (goþer) | langi (goþi) |
| Femininum sg. | lang (goþ) | langa (goþa) |
| Neutrum sg. | langt (gott) | langa (goþa) |
| Maskulinum pl. | langir / langar | langu (lango) |
| Femininum pl. | langar | langu (lango) |
| Neutrum pl. | lang | langu (lango) |
Som översikten visar har den starka böjningen full variation mellan alla tre genus i både singularis och pluralis. Den svaga böjningen reducerar i stället böjningsmönstret till ett minimum: i singularis skiljs endast maskulinum (langi) från femininum och neutrum (langa), medan pluralis i klassiskt språk har den gemensamma ändelsen -u (langu) över alla tre genus och alla fyra kasus.
En väsentlig skillnad mellan adjektivens och substantivens starka böjning är att adjektiven tidigt upptagit ändelser från pronominalsystemet (så kallad pronominal eller blandad böjning). Detta märks framför allt i dativ singularis maskulinum och neutrum på -um (langum mot substantivens -i), ackusativ singularis maskulinum på -an (langan mot substantivens nolländelse -fisk), samt genitiv singularis femininum och genitiv pluralis med inskjutet -r- (langrar, langra mot substantivens -ar, -a).
Kænnir han a fæ sitt alt lifuanda... þa skal han hava hest goþan oc goþa koo.
Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken 3 (Holm B 59)Exemplet visar stark ackusativböjning: hest goþan har maskulin ackusativ singularis på -an; goþa koo har feminin ackusativ singularis på -a. Båda adjektiven kongruerar precist med sina respektive substantiv i genus, numerus och kasus.
Þetta ær hiatit goþa oc goþra manna raþ...
Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 12 (Holm B 59)Exemplet illustrerar både svag böjning i definit fras (hiatit goþa, svag neutrum singularis nominativ på -a) och stark genitiv pluralis med pronominellt -r- (goþra manna raþ, stark genitiv maskulinum pluralis).
Analysera följande fyra fornsvenska adjektivformer. Ange böjningsart (stark eller svag), genus, numerus och kasus samt vilket substantiviskt drag formen signalerar:
- Form 1
- goþum manni
- Form 2
- hin riki konungær
- Form 3
- hvitra boka
- Form 4
- langu skipi