Från dativ pluralis av lagh till rikssvenskt måttadverb och adjektiv
I
Ordet lagom betraktas ofta i modern folklig tradition som ett typiskt, oöversättligt svenskt kulturbegrepp, men dess språkhistoria är en renodlad och väldokumenterad grammatikaliseringsprocess. Ursprungligen är laghum / laghom den regelbundna dativ pluralisformen av det neutrala substantivet lagh ('lag, bestämmelse, rätt ordning, passande skick'). I fornsvenskan uppträdde formen först i prepositionsfraser som at laghum eller til laghum, med betydelsen 'enligt lagarna' eller 'i enlighet med tillbörligt skick'. Under senmedeltiden (1400-talet) försvagades och föll prepositionen bort, varvid den fossiliserade dativformen etablerades som ett självständigt sätts- och gradadverb med betydelsen 'måttfullt, passande, varken för mycket eller för lite'. Elin Frykholms (2024) korpusstudie visar i detalj hur övergången från nominalfras till adverb ägde rum.13
- Etymologi
- Dativ pluralis laghum av neutrala substantivet lagh ('lag, ordning, skick')
- Prepositionell fas
- Ursprungligen i prepositionsfraser som at laghum ('enligt lagarna, tillbörligt')
- Adverbialisering
- Avskalning av prepositionen under 1400-talet; fristående sätts- och gradadverb
- Adjektivering
- Senare utveckling (nysvenska) till predikativt och attributivt adjektiv
Substantivet lagh är ett neutralt a-stamsord som i fornspråket har grundbetydelsen 'det som är lagt, ordning, bestämmelse, rättsförhållande'. Dess paradigm i fornsvenska uppvisar nominativ/ackusativ singularis lagh, genitiv laghs, dativ laghi; i pluralis heter det nominativ/ackusativ lagh, genitiv lagha och dativ laghum (eller laghom). När ordet användes i dativ pluralis i lagspråket syftade det på den samlade lagen eller sedvanerätten: 'enligt gällande lagar och förordningar'.
| Stadium | Tidsperiod | Konstruktion | Semantisk tolkning | Morfosyntaktisk status |
|---|---|---|---|---|
| Stadium 1: Prepositionell nominalfras | 1200–1350 (Äldre fsv.) | at laghum, firi laghum | 'i enlighet med lagarna / rättsordningen' | Styrd dativ pluralis i prepositionsfras |
| Stadium 2: Kontextuell glidning | 1350–1450 (Yngre fsv.) | til laghum / laghum | 'i tillbörlig ordning, passande, rättvist' | Semantisk förskjutning från strikt juridik till allmänt skick |
| Stadium 3: Självständigt adverb | 1450–1600 (Senfsv. / Änysv.) | laghom (utan preposition) | 'måttfullt, passande mängd, lagom' | Grammatikaliserat sätts- och gradadverb |
| Stadium 4: Adjektivering | 1600-talet framåt (Nysvenska) | lagom varmt, en lagom bit | 'varken för mycket eller för lite, passande' | Predikativt och attributivt böjningslöst adjektiv |
I sin avhandling och korpusstudie påvisar Elin Frykholm (2024) att den folketymologiska myten om att 'lagom' skulle härstamma från att dricka 'laget om' saknar varje historisk grund. De äldsta beläggen i diplom och tänkeböcker har alltid formen laghum / laghom kopplad till substantivet lagh. Övergången möjliggjordes av att dativändelsen -um i fornsvenskan i sig själv kunde fungera som ett adverbialt kasus (dativus instrumenti/modi). När prepositionen at eller til blev överflödig stod formen laghum ensam kvar i satsen, vilket öppnade för omkategoriseringen till ett oböjligt adverb.
Thy bidhiom wi idher at i later thætta ske at laghum...
Brev från Vadstena kloster (1420-tal)Här syns mellanledet: prepositionsfrasen at laghum används inte längre enbart om lagbalkar, utan om att ett ärende ska skötas 'på tillbörligt och passande vis'.
Läs följande två fornsvenska meningar och avgör i vilken mening laghum fortfarande fungerar som en bokstavlig juridisk nominalfras, och i vilken mening en semantisk glidning mot ett modernt sättsadverbial har påbörjats:
- Belägg 1
- Skal han dom thøm fella æptir landzins laghum.
- Belägg 2
- Giff hanoom thz han tharf til laghum oc ey offmykit.