Stamklasser, korpusfördelning och tidiga formsammanfall i medeltida runmaterial (1100–1400)
Istenmæstari ... frenta ... son ... uin ... ast, stund, þiuþ ... siæl ... runar.
Svenska medeltida runinskrifter (Mård 2018)1
De medeltida svenska runinskrifterna (från ca 1100- till 1400-talet) erbjuder en unik källa till det levande språkbruket under den tidiga fornsvenskan. I Linnea Mårds (2018) korpusundersökning av 161 substantivformer framgår att majoriteten följer de klassiska fornsvenska böjningsmönstren, men med en starkt ojämn fördelning: maskuliner dominerar kraftigt (85 belägg), följt av femininer (64) och neutrer (12). Cirka 10 procent av beläggen uppvisar tidiga tecken på kasussammanfall, särskilt genom bortfall av dativändelserna -i och -u.12
- Språkskede
- Medeltidssvenska (ca 1150–1450)
- Undersökt korpus
- 161 substantivbelägg i Mårds studie (2018)
- Största klasser
- a-stammar (46 belägg) och ō-stammar (34 belägg)
- Tidiga sammanfall
- Dativbortfall (-i, -u) belagt redan omkring år 1200
| Kategori | Belagda antal | Procentuell andel | Karakteristik |
|---|---|---|---|
| Genus | 85 maskulina, 64 feminina, 12 neutrala | 53 % mask., 40 % fem., 7 % neutr. | Maskulina och feminina substantiv utgör över 90 % av inskrifterna |
| Stamklasser | 46 a-stammar, 34 ō-stammar, 22 an-stammar, 18 i-stammar | Över 70 % i de fyra stora klasserna | a- och ō-stammarna är överlägset frekventast |
| Kasus | 78 ackusativ, 47 nominativ, 23 dativ, 12 genitiv, 1 oblik | Ackusativ utgör nästan hälften | Ackusativ dominerar på grund av minnesformlernas syntax ('NN reste stenen') |
| Numerus och species | 135 singularis obestämd, 23 pluralis obestämd, 3 bestämda | 84 % singularis obestämd | Bestämd form är ytterst sällsynt i runmaterialet (3 belägg: kirkain, andinni) |
Mård identifierar 15 substantivbelägg som uppvisar morfologiskt sammanfall. Det tydligaste mönstret är ändelselös dativ: maskulina u-stamsord som son och systurson uppträder i dativställning utan ändelsen -i redan i inskrifter daterade till ca 1200. Likaså uppvisar feminina ō-stammar dativformen siæl ('själ') utan den ålderdomliga ändelsen -u vid sidan av bevarat sialu. Däremot förblir nominativens -er och ackusativens ändelselöshet hos maskulina a-stammar stabila i det medeltida runmaterialet.
I en västgötsk runinskrift från ca 1200 står frasen 'gaf ... systurson sinum'. Varför är formen 'systurson' anmärkningsvärd ur ett strikt klassiskt fornsvenskt perspektiv?