Grundform på -a, apokope och infinitivmärke i fornsvenskan
ISua skal bondi garþ sin gøra.
”Så skall bonden göra sin gärdesgård.”
Äldre Västgötalagen, Bygdelagsbalken (Holm B 59)3
Den fornsvenska infinitiven slutar regelbundet på -a (såsom kalla, bīta, giva, binda). Vid verb vars rot slutar på vokal bortfaller ändelsevokalen regelmässigt eller kontraheras med stammen, vilket ger apokoperade grundformer såsom fā, gā, stā, spā och slā. Noreen noterar att enstaka arkaiska former på -u förekommer i äldsta handskrifter. I yngre fornsvenska (särskilt 1400-talets kanslispråk) försvagas utljudande -a ofta till -e (kalle, fare). Syntaktiskt styrs infinitiven antingen direkt av modala och temporala hjälpverb (skal, vil, ma, later) utan infinitivmärke, eller föregås av partikeln at ('att') när den fungerar som subjekt, objekt eller styrs av preposition.12
- Formtyp
- Infinit verbform (grundform)
- Huvudändelse
- -a (senare -e)
- Apokope/kontraktion
- Efter rotvokal (-a saknas: fa, sta, spa, sla)
- Infinitivmärke
- at (motsvarande nusvenska 'att/att')
| Stamtyp | Infinitiv | Rotstruktur | Exempel i källor | Nusvenska |
|---|---|---|---|---|
| konsonantslutande svag I | kalla | kall- + -a | kalla a Guþ | kalla |
| konsonantslutande svag II/III | døma / hava | døm- / hav- + -a | døma rættan dom | döma / ha |
| konsonantslutande stark | bīta / binda / fara | bīt- / bind- / far- + -a | fara til þings | bita / binda / fara |
| vokalslutande rot (apokope) | fā / gā / stā / slā | fā- / gā- / stā- (inget -a) | fā viþer | få / gå / stå / slå |
| yngre försvagning (1400-tal) | kalle / binde / fare | ändelseförsvagning -a > -e | skulu binde | kalla / binda / fara |
I fornsvenskan är bruket av infinitivmärket at ('att') strikt styrt av den syntaktiska kontexten. Ren infinitiv utan partikel används obligatoriskt efter modala och kausativa hjälpverb såsom skal, vil, ma, kan, þorf och lata. Infinitivmärket at används däremot när infinitiven fungerar som subjekt eller objekt till fullbetydande verb, eller när den styrs av en preposition (såsom til at, firi at).
Nu vil bondi kirkiu gøra; bønder mæla æn viþer...
Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken (Holm B 59)Ren infinitiv gøra direkt underordnad det finita modala verbet vil utan infinitivmärke.
...hava ræt til at kalla vitni a þingi.
Fornsvenskt diplom / Pettersson s. 161Prepositionellt styrd infinitiv med infinitivmärket at kalla.
Analysera följande infinitiver och ange om de uppvisar reguljär ändelse, apokope efter vokal, eller föregås av infinitivmärke:
- Sats 1
- Þa skal han giva henne morgongavu.
- Sats 2
- Han viste sigh engin radh fa.
- Sats 3
- Þeir toko til at ganga a veghin.