Kronologisk indelning: runsvenska, äldre fornsvenska och yngre fornsvenska
I
Den historiska lingvistiken delar traditionellt in det fornsvenska skedet i två huvudperioder: äldre fornsvenska (ca 1225–1375) och yngre fornsvenska (ca 1375–1526). Före 1225 ligger runsvenskan, vars språkliga vittnesbörd huvudsakligen bevarats i runinskrifter. Årtalet 1225 är valt därför att de äldsta bevarade handskriftsfragmenten med latinsk skrift på svenska (ur Äldre Västgötalagen) dateras till omkring denna tid. Brytpunkten omkring 1375 sammanfaller med ett skifte i det politiska och litterära landskapet: Vadstena kloster etableras som ett centrum för svensk skriftspråksproduktion, Kalmarunionen närmar Norden politiskt och det medellågtyska inflytandet når sin kulmen.12
- Runsvenska
- Ca 800–1225 (skrift primärt i sten, trä och metall med den 16-typiga runraden)
- Äldre fornsvenska
- Ca 1225–1375 (klassisk period; latinskrift, landskapslagar, bevarat fyrkasussystem)
- Yngre fornsvenska
- Ca 1375–1526 (senmedeltid; Vadstena kloster, Hansan, lågtyskt lånordsinflöde, begynnande kasussammanfall)
- Vattendelare
- 1225 (äldsta lagfragmentet), 1375 (drottning Margareta / Vadstenas uppsving), 1526 (tryckt NT)
Periodiseringen av fornsvenskan baseras på både interna språkliga kriterier (ljudförändringar och morfologisk utveckling) och externa historiska faktorer (skriftmedier, textgenrer och politiska omvälvningar). Språkförändring sker kontinuerligt, men de tre huvudepokerna uppvisar klart skilda språkliga profiler.
| Kriterium | Runsvenska (ca 800–1225) | Äldre fornsvenska (ca 1225–1375) | Yngre fornsvenska (ca 1375–1526) |
|---|---|---|---|
| Skriftsystem | Futharken (16 runor) | Latinskt alfabet (karolingisk/gotisk minuskel) | Gotisk kursivskrift (fraktur/bastarda) |
| Textgenrer | Minnesinskrifter, gränsmärken | Landskapslagar, tidiga diplom | Religiös prosa, rimkrönikor, tänkeböcker, diplom |
| Kasussystem | Fullt syntetiskt fyrkasussystem | Stabilt fyrkasussystem i lagarna | Kasussammanfall; oblika former generaliseras |
| Ljudsystem | Diftonger monoftongeras i öst | Vokalbalans och vokalharmoni verksamma | Ändelsevokalernas reduktion (a/i/u > e) |
| Ordförråd | Inhemskt fornnordiskt, tidiga kristna lån | Grekisk-latinska ecklesiastiska lån | Massivt medellågtyskt inflöde (prefix be-, för-) |
Under mitten av 1300-talet drabbades Sverige av digerdöden och djupa demografiska kriser. Samtidigt växte städerna (särskilt Stockholm, Kalmar och Visby) med en betydande tysk befolkning. I skriftmaterialet återspeglas detta i en snabb upplösning av de gamla böjningsändelserna. Ändelsevokalerna -i och -u i dativ och genitiv försvagades till -e, och personändelserna i verbböjningen började ge vika för enhetliga pluralformer.
Skal han gā mæþ tvem vitnum... (ca 1280) vs The lofwado med goda män... (ca 1480)
Äldre Västgötalagen vs Stockholms tänkebokKontrasten visar periodskillnaden: äldre fornsvenska har full dativrektion (tvem vitnum), medan yngre fornsvenska har generaliserad grundform (goda män) efter prepositionen.
Avgör om följande två textutdrag är typiska för äldre fornsvenska (lagspråk/1200-tal) eller yngre fornsvenska (senmedeltid/1400-tal) och motivera utifrån språkdragen:
- Text A
- 'Givær maþær a þingi broþor sinum iorþ mæþ allum ræt...'
- Text B
- 'Thet bekenner jak Lasse Niclisson borgare i Stockholm at jak haffuer selt min gardh...'