Svaga feminina substantiv med oblik singularis på -u och pluralis på -ur: kona, gata, kirkia och tunga
IVarþær barn til kirkiu boret oc beþiz cristnu ... Uerder maþer .i. kyrkiu dræpin.
Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 1 och 3 (Holm B 59)2
De svaga ōn-stammarna utgör fornsvenskans största och mest produktiva feminina böjningsklass och är den direkta föregångaren till svenskans första deklination (or-pluraler). Klassen har ett mycket regelbundet schema: nominativ singularis slutar på -a (kona, gata, kirkia), medan samtliga oblika kasus i singularis (ackusativ, dativ och genitiv) har ändelsen -u (konu, gatu, kirkiu). I pluralis slutar nominativ och ackusativ på -ur (senare -or), vilket gav upphov till modern svenskas -or.13
- Ordklass
- Substantiv
- Stamklass
- Svaga ōn-stammar (urgermanskt *-ōn-)
- Genus
- Femininum
- Typord
- kona, gata, kirkia, tunga, viku, siæla
- Modern motsvarighet
- Första deklinationen med plural på -or (kvinna – kvinnor, gata – gator, kyrka – kyrkor) samt sammansättningsformer på -u (gatubelysning, varuhus, kyrkogård)
- Växling -a : -u
- Nominativ singularis har -a (kona, gata), medan genitiv, dativ och ackusativ enhetligt har -u (konu, gatu, kirkiu).
- Pluralmönster på -ur
- Nominativ och ackusativ pluralis har -ur (konur, gatur); genitiv -na (konna) eller -u (konu); dativ -um (konum, gatum).
- Sammansättningsformer
- Den oblika u-formen lever kvar som förled i moderna sammansättningar som gatubelysning, ladugård, kyrkogård och veckoslut.
- Bestämd form
- konan, konunnar, konunni, konuna; pl. konurna(r), konanna, konumin, konurna(r).
| Kasus och numerus | kona (obest.) | kona (best.) | kirkia (obest.) | kirkia (best.) |
|---|---|---|---|---|
| Nominativ singularis | kona | konan | kirkia | kirkian |
| Genitiv singularis | konu | konunnar | kirkiu | kirkiunnar |
| Dativ singularis | konu | konunni | kirkiu | kirkiunni |
| Ackusativ singularis | konu | konuna | kirkiu | kirkiuna |
| Nominativ pluralis | konur / konor | konurna(r) | kirkiur / kirkior | kirkiurna(r) |
| Genitiv pluralis | konna / konu | konanna | kirkiunna / kirkiu | kirkiunna |
| Dativ pluralis | konum | konumin | kirkium | kirkiumin |
| Ackusativ pluralis | konur / konor | konurna(r) | kirkiur / kirkior | kirkiurna(r) |
Ändelsen -u i de oblika fallen härrör från urgermanskt -ōn-. Under yngre fornsvensk tid började ändelsen -u försvagas till -o och sammanfalla med nominativens -a, särskilt i talat språk och yngre handskrifter. Vissa ord som ursprungligen var starka ō-stammar, såsom run, uppvisar i sen fornsvenska och medeltida runinskrifter pluralformer på -ur (runur), vilket visar att ord kunde flyttas analogiskt från stark till svag böjning.
Køpir maþer konu ... til kirkiu boret ... giptær konu sinni
Äldre Västgötalagen, Giftermålsbalken 1 och Kyrkobalken 1 (Holm B 59)konu uppträder i ackusativ som objekt till verbet køpir och kirkiu i genitiv/dativ efter prepositionen til. Bestämd form konu sinni visar den oblika u-stammen i funktion.
kona, iuncfru, fita (nom. sg.), kirkiu (gen./ack. sg.), kirkain (nom. sg. best.), runur (pl. ack.)
Mård 2018 (s. 27–28, tabell 17–18)Medeltida runinskrifter belägger nominativformer på -a (kona) och oblika former på -u (kirkiu). Den bestämda formen kirkain visar tidig synkope, medan runur speglar övergång till ōn-stammens pluralmönster.
Varför heter det 'til kirkiu' i fornsvenska lagtexter men 'till kyrka' i modern svenska? Vad representerar ändelsen -u?