Den allmänna subjunktionen, komplementsatser, infinitivmärke och modusval
I
Ordet at är det mest mångsidiga och funktionellt belastade grammatiska funktionsordet i fornsvenskan. Det fungerar som deklarativ komplementsatsinledare (motsvarande modern svenskas bindeord att), som infinitivmärke framför verb i grundform (at taka, at gøra), som final och konsekutiv subjunktion ('för att, så att') samt som byggsten i sammansatta subjunktioner (firi þy at, til þæss at, þō at). Som Jackie Nordström (2011) visat i sin banbrytande undersökning styrs modusvalet (indikativ kontra konjunktiv) i fornsvenska at-satser av strikta epistemiska och semantiska villkor: när matrisverbet uttrycker fakta eller säkerhet används indikativ, medan viljeuttryck, befallningar, indirekt tal och satser under negation fordrar konjunktiv.13
- Huvudfunktioner
- Deklarativ komplementsatsinledare ('att'), infinitivmärke ('att'), final subjunktion ('så att')
- Ursprung
- Sammansmältning av prepositionen at och det demonstrativa neutrala pronomenet þat
- Moduskontroll
- Styr indikativ vid faktiska påståenden och konjunktiv vid vilja, tvivel och negation
- Forskning
- Jackie Nordströms (2011) undersökning av konjunktivens distribution i fsv. at-satser
Den fornsvenska formen at representerar historiskt en sammanflätning av prepositionen at ('åt, till') och den demonstrativa pronominalformen þat ('det'). Denna dubbla bakgrund förklarar hur partikeln kunde utvecklas till både infinitivmärke (ur den prepositionella riktningsbetydelsen) och bisatsinledare (ur den anaforiska pronominala kopplingen).
| Funktion | Syntaktisk roll | Exempel i fornsvenska | Modus / Form | Betydelse |
|---|---|---|---|---|
| Komplementsats | Objektssats efter yttrande-/tankeverb | Han saghþe at the komo | Indikativ (vid fakta) | 'Han sade att de kommo' |
| Komplementsats | Objektssats efter vilje-/befallningsverb | Biskop bīþr at prestær se reeþir | Konjunktiv (se) | 'Biskopen bjuder att präster vare redo' |
| Infinitivmärke | Framför verb i infinitiv | Vil han at gā til tings | Infinitiv | 'Vill han gå till tings' |
| Final subjunktion | Avsiktsbisats ('för att') | Han ræid snarlika at han natti | Konjunktiv (natti) | 'Han red snabbt så att han nådde fram' |
| Konsekutiv | Följdbisats ('så att') | Swa mykit at allir sagho | Indikativ | 'Så mycket att alla sågo' |
Jackie Nordström (2011) visar i en omfattande analys av fornsvenska at-satser att konjunktivens distribution är strikt reglerad. Konjunktiv uppträder obligatoriskt i tre distinkta miljöer: (1) Volitiva satser (efter verb som biuþa, vilia, kræva), (2) Epistemiskt osäkra påståenden (efter trōa, væna, tvifla), och (3) Satser under överordnad negation (där huvudsatsens nekande sanningsvärde projiceras på bisatsen). I deklarativa påståenden med hög sanningshalt (vita, se, hø̄ra) dominerar däremot indikativ.
Viliom wi at thætta bref se staþukt oc fast...
Medeltidsdiplom (SDHK nr 14220) / Nordström 2011Här styr viljeverbet viliom konjunktivformen se (presens konjunktiv singularis av vara) i at-satsen. Indikativformen ær hade signalerat ett faktiskt tillstånd, medan konjunktiven uttrycker den rättsliga viljeakten.
Analysera följande satser med at. Bestäm om at fungerar som infinitivmärke eller bisatsinledare, samt förklara varför verbet står i indikativ eller konjunktiv:
- Sats 1
- Bōnden orkade æi at gā a markina.
- Sats 2
- Domaren saghþe at han var saklø̄s.
- Sats 3
- Konungen baud at the skulu (el. skyldu) fara hem.