Det forngermanska fyrkantsystemet och den senmedeltida kvantitetsomläggningen
I
Stavelsens kvantitet (längd) i äldre fornsvenska skilde sig fundamentalt från nutida svenska. I modern rikssvenska gäller den så kallade komplementära kvantiteten: en betonad stavelse är alltid lång och består antingen av en lång vokal följd av kort konsonant (t.ex. väg [ve:g]) eller en kort vokal följd av lång konsonant/konsonantkluster (t.ex. vägg [vɛg:]). I fornsvenskan rådde däremot oberoende (fri) kvantitet. Vokallängd och konsonantlängd varierade oberoende av varandra, vilket gav upphov till fyra teoretiska stavelsestrukturer, inklusive kortstavighet (kort vokal + kort konsonant, som i fara eller vika) och överlånga stavelser (lång vokal + lång konsonant, som i nātt). Denna struktur bröts upp under 1400-talets kvantitetsomläggning.12
- Fornsvensk kvantitet
- Fria kvantitetskombinationer: VC, V:C, VC:, V:C: (fyra stavelsestrukturer)
- Kortstavighet
- Kort vokal + kort konsonant (t.ex. fa-ra, vi-tu, da-gher) var ytterst vanlig
- Överlång stavelse
- Lång vokal + lång konsonant (t.ex. nātt, sōtt)
- Kvantitetsomläggningen
- Senmedeltida reform: alla betonade stavelser blev långa (antingen V:C eller VC:)
I äldre fornsvenska delades alla rotstavelser in i tre eller fyra kvantitetskategorier:
| Typ | Struktur | Beskrivning | Fornsvenskt exempel | Modern utveckling |
|---|---|---|---|---|
| 1. Kortstavig | V̆C̆ (kort V + kort C) | Lätt stavelse (en mora) | fa-ra, vi-ka, da-gher | Förlängdes till V:C (fara) eller VC: (vecka) |
| 2. Långstavig (vokalisk) | V̄C̆ (lång V + kort C) | Tung stavelse (två moror) | bā-ta, dō-ma, hū-si | Bevarades som V:C (båt, döma, hus) |
| 3. Långstavig (konsonantisk) | V̆C̄ (kort V + lång C) | Tung stavelse (två moror) | tak-ka, brin-na, fis-kar | Bevarades som VC: (tacka, brinna, fiskar) |
| 4. Överlång | V̄C̄ (lång V + lång C) | Supertung stavelse (tre moror) | nātt, sōtt, lītt | Förkortades till VC: (natt, sott, litt) |
Under 1300- och 1400-talen genomfördes en av de mest genomgripande prosodiska förändringarna i svenskans historia: kvantitetsomläggningen. Alla korta rotstavelser (V̆C̆) förlängdes så att stavelsen uppnådde obligatorisk tvåmorisk längd. Detta skedde på två olika vägar: antingen förlängdes vokalen (fa-ra > fā-ra), eller så förlängdes konsonanten (dra-pi > drop-pi > droppe; vi-ka > vecka). I vissa dialekter (t.ex. i Ovansiljan i Dalarna) har dock det fornsvenska kortstaviga systemet överlevt in i modern tid.
V̆C̆ fara -> V̄C fara; V̆C̆ vika -> VC̄ vecka...
Kvantitetsomläggningens två vägar / Pettersson s. 46Exemplet visar hur kortstaviga ord klyvdes i utvecklingen: fara fick lång vokal medan vika fick förlängd konsonant i nysvenskan.
Klassificera följande fornsvenska ordformer i rätt kvantitetskategori (kortstavig, långstavig vokalisk, långstavig konsonantisk eller överlång):
- 1. tala (kort a, kort l)
- Verb ('tala')
- 2. bīta (långt i, kort t)
- Verb ('bita')
- 3. dræppa (kort æ, långt p)
- Verb ('dräpa/slå')
- 4. sōtt (långt o, långt t)
- Substantiv ('sjukdom/sot')