Från treskiktad personböjning till enhetliga tempusformer i nordiskt och typologiskt perspektiv
IVi skulum alla dö... ok the skulu standa firi guds dom.
”Vi skall alla dö... och de skall stå inför Guds dom.”
Själens tröst / Horn af Åminne 2022 s. 621
Avvecklingen av den finita person- och numeruskongruensen i verbsystemet är en av de mest djupgående typologiska förändringarna mellan fornsvenska och modern svenska. I klassisk äldre fornsvenska böjdes verbet i tre distinkta personer i både singularis och pluralis (iak binder, vīr bindum, Īr bindin, þē binda). Adam Horn af Åminne (2022) har i en omfattande diakron och typologisk avhandling visat att denna avveckling skedde i välordnade etapper: först utjämnades 1:a och 2:a person pluralis (-um och -in) till förmån för 3:e person pluralis (-a), varigenom en ren numerusböjning uppstod (han binder kontra vi binda), innan singularisformerna under 1500- och 1600-talen generaliserades till universella enhetsformer.12
- Adam Horn af Åminne (2022)
- Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens
- Trestegsprocess
- 1. Personböjningens synkretism i pluralis -> 2. Numerusböjning (sg vs pl) -> 3. Enhetsform
- Själens tröst
- Empirisk analys av 1400-talets sammanfall i personändelser
- Typologisk drivkraft
- Obligatoriska subjekt och fastare ordföljd ersätter morfologisk personmärkning
| Fas | Period | Böjningssystem | Presensexempel (binda) | Morfosyntaktisk status |
|---|---|---|---|---|
| Fas 1: Full personkongruens | ca 1200–1350 | 3 personer i sg + 3 i pl | vīr bindum, Īr bindin, þē binda | Klassisk fornsvenska (ÄVgL) |
| Fas 2: Pluralissynkretism | ca 1350–1450 | Person i sg, enhetsform i pl | vi binda, I binda, the binda | Själens tröst, yngre fsv. diplom |
| Fas 3: Ren numerusböjning | ca 1450–1600 | Sg binder vs Pl binda | han binder / vi binda | Äldre nysvenska, Gustav Vasas bibel |
| Fas 4: Total enhetsform | ca 1600–1900-tal | Enhetlig tempusform utan kongruens | jag binder, vi binder | Talspråk ca 1600; formell skrift t.o.m. ca 1945 |
Horn af Åminne (2022) påvisar en intim koppling mellan verbkongruensens kollaps och det obligatoriska subjektstvångets framväxt. Så länge verbet bar distinkta personändelser (-um avslöjade att subjektet var 'vi', -in att det var 'ni') kunde subjektet utelämnas som referentiellt nollsubjekt. När verbändelserna neutraliserades krävdes i stället obligatoriska personliga pronomen i satsens fundament för att förhindra tvetydighet. Denna omstrukturering förvandlade svenskan från ett delvis syntetiskt pro-drop-språk till ett strikt analytiskt V2-språk.
Uir vilium at þessi var vili stande stadfastlika...
SDHK-nr 21846 (år 1432) / Horn af Åminne 2022 s. 74Konservativ 1 person pluralis: pronomenet Uir följt av verbet vilium med ändelsen -um.
Nu vi se och fornimma huru thetta gitter skee...
Senmedeltida predikan (ca 1490) / Horn af Åminne 2022 s. 112Pluralissynkretism: verbet se har antagit 3 person pluralis/enhetsform i stället för klassiskt siūm.
Bestäm vilken avvecklingsfas (full personkongruens, numerusböjning eller enhetsform) följande verbformer tillhör:
- Sats 1
- Vīr gafvum bondanum hans ræt.
- Sats 2
- Wi gingo alla tilsamman i stadhin.
- Sats 3
- Vi gick hem til var gardh.