Grammatik — Indikativ
Indikativ

Fakticitet, satstyp och det omarkerade modusparadigmet


I

...sagdi, at ta var mid nott, ok enn vari mal at sofa...

”...sade att det då var midnatt, och att det ännu vore tid att sova...”

Fornsvenskt exempel (Nordström 2011, s. 172)2

Indikativ är det morfologiskt omarkerade moduset i fornsvenskan och används som standardspråkets uttrycksmedel i deklarativa huvudsatser och faktiska påståenden. Till skillnad från konjunktiv, som markerar talarens förbehåll, önskan, villkor eller tvivel, presenterar indikativ handlingen som en faktisk realitet eller ett objektivt sakförhållande. I Nordströms (2011) korpusundersökning av fornsvenska at-satser styrdes bisatsen till över 96 % i indikativ när det överordnade verbet var semifaktivt (t.ex. veta, forstandha, undirstandha, sann), vilket visar att indikativ var den obligatoriska formen vid kunskaps- och faktaförmedling.12

Modus
Indikativ (det omarkerade realis-moduset)
Semantik
Framställer satsinnehållet som faktiskt, verkligt eller påstått
Distribution
Huvudsatser, påståendesatser och bisatser efter semifaktiva matrispredikat (veta, sann)
Kontrast
Ställs i opposition till konjunktivens irrealis, potentialitet och önskan
Indikativens två tempusserier
Indikativ av kalla, bīta och vara
Numerus/personPresens kalla / bīta / varaPreteritum kalla / bīta / vara
singularis 1 och 3kalla(r) / bīter / ærkallaþi / bēt / var
singularis 2kalla(r) / bīter / æstkallaþi / bēt (vast) / vast
pluralis 1kallum / bītum / ærumkallaþum / bitum / varum
pluralis 2kallin / bītin / ærinkallaþin / bitin / varin
pluralis 3kalla / bīta / ærukallaþu / bitu / varu
Fakticitet och semifaktiva predikat

I Nordströms kontrollmaterial från den äldre fornsvenskan stod 76 av 79 at-satser efter semifaktiva predikat som veta, forstandha, undirstandha och sann i indikativ. Predikaten anknyter till vetande, kunskap eller fakta. De tre konjunktivfallen hade särskilda miljöer: negation, direktiv eller en konditional konstruktion.

Autentiska belägg i källorna

svarar, at han var ta nyvaknadr, sagdi, at ta var mid nott, ok enn vari mal at sofa

Fornsvenskt exempel återgivet av Nordström efter Wessén

De två första at-satserna står i indikativ (var och var) vid faktiska omständigheter, medan den avslutande bedömningen står i konjunktiv (vari).

Dræpær maþær man... böte firi drap þre marker.

Äldre Västgötalagen, Såramålsbalken (Holm B 59)

Dræpær står i indikativ som faktiskt villkor i lagtexten.

Övning: skilj indikativ från konjunktiv

Avgör modus (indikativ eller konjunktiv) för följande kursiverade verbformer i exemplen:

Exempel 1
han sagdi at ta var mid nott
Exempel 2
ok enn vari mal at sofa
Exempel 3
vi vitum at solin skiner
Källor
  1. 1Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 107–112 Indikativens fullständiga presens- och preteritumformer.
  2. 2Jackie Nordström, ‘Konjunktiv i fornsvenska at-satser’, Språk och stil 21 (2011), 171–198. s. 171–176 och 190–192 (PDF-s. 1–6 och 20–22) Kontrasten mellan faktisk framställning och potentialitet samt kontrollundersökningen av semifaktiva predikat.
  3. 3Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. PDF-s. 5 (Dråpsbalken) Autentiska indikativformer i Äldre Västgötalagen.
  4. 4Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 385–388 (§ 496–500) Noreens historiska genomgång av indikativens böjningssystem.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk