Från syntaktisk kasusväxling till lexikal och dialektal ändelsevariation: timme/timma och backe/backa
IÞænn sami timi kom ... a þæima sama tima skulu allir samankomma.
Fornsvenska diplom och handskrifter (1300–1400-talen)1
Växlingen mellan slutvokalerna -e och -a i svenska dubbelformer som timme/timma, ande/anda, låge/låga och backe/backa går direkt tillbaka på det fornsvenska kasussystemet hos de svaga maskulinerna. I klassisk fornsvenska hade nominativ singularis ändelsen -i (senare -e), medan samtliga oblika kasus (ackusativ, dativ och genitiv) hade ändelsen -a. När kasussystemet upplöstes under 1300- och 1400-talen frigjordes dessa former från sina syntaktiska positioner och blev till lexikal och dialektal variation.12
- Ordklass
- Substantiv
- Stamklass
- Svaga maskulina an-stammar
- Central växling
- nominativ -i/-e : oblik form -a
- Period
- Fornsvenska till yngre nysvenska
- Modern motsvarighet
- Dubbelformer i nusvenska (timme/timma, ande/anda, backe/backa, låga/låge)
| Kasus | Obestämd form | Bestämd form | Syntaktisk grundfunktion |
|---|---|---|---|
| Nominativ | loghi / loghe | loghin | Subjekt och subjektspredikativ |
| Genitiv | logha | loghans | Ägande och rektionsled |
| Dativ | logha | loghanom | Indirekt objekt och prepositioner |
| Ackusativ | logha | loghan | Direkt objekt och tidsuttryck |
Under 1400- och 1500-talen levde distinktionen mellan -e och -a kvar i språkbruket, men inte längre som ett strikt morfologiskt kasussystem. Sangfelts undersökning (2013) visar att satsdelsfunktionen var den starkaste enskilda faktorn: subjektsposition gynnade formen på -e, medan objektsposition och prepositionsstyrning kraftigt gynnade formen på -a. Först under 1600- och 1700-talen fixerades formerna lexikalt eller dialektalt.
- Fornsvenska (till ca 1375)
- Strikt morfologisk kasusväxling: nom. timi/time mot oblika tima.
- Yngre fornsvenska (1375–1526)
- Kasussammanfall och variation: -a börjar uppträda som subjekt och -e som objekt, men satsdelsfunktionen styr statistiskt.
- Äldre nysvenska (1526–1732)
- Betydande genreskillnader: religiöst och juridiskt språk bevarar -e/-a-växling längre än personprosa.
- Nusvenska
- Standardspråket har generellt standardiserat -e (timme, ande, backe), medan folkmål och vissa lexikaliseringar bevarat -a (timma, lada, fura, låga).
I äldre svenska sa man ofta 'en timma' och i vissa dialekter heter det fortfarande 'en backa'. Förklara varför dessa ord slutar på -a trots att de i standardspråket slutar på -e (timme, backe).