Grammatik — Svaga maskuliner på -e och -a
Svaga maskuliner på e och a

Från syntaktisk kasusväxling till lexikal och dialektal ändelsevariation: timme/timma och backe/backa


I

Þænn sami timi kom ... a þæima sama tima skulu allir samankomma.

Fornsvenska diplom och handskrifter (1300–1400-talen)1

Växlingen mellan slutvokalerna -e och -a i svenska dubbelformer som timme/timma, ande/anda, låge/låga och backe/backa går direkt tillbaka på det fornsvenska kasussystemet hos de svaga maskulinerna. I klassisk fornsvenska hade nominativ singularis ändelsen -i (senare -e), medan samtliga oblika kasus (ackusativ, dativ och genitiv) hade ändelsen -a. När kasussystemet upplöstes under 1300- och 1400-talen frigjordes dessa former från sina syntaktiska positioner och blev till lexikal och dialektal variation.12

Ordklass
Substantiv
Stamklass
Svaga maskulina an-stammar
Central växling
nominativ -i/-e : oblik form -a
Period
Fornsvenska till yngre nysvenska
Modern motsvarighet
Dubbelformer i nusvenska (timme/timma, ande/anda, backe/backa, låga/låge)
Det ursprungliga kasusmönstret
Svag maskulin singularisböjning (typord loghi 'låga')
KasusObestämd formBestämd formSyntaktisk grundfunktion
Nominativloghi / logheloghinSubjekt och subjektspredikativ
GenitivloghaloghansÄgande och rektionsled
DativloghaloghanomIndirekt objekt och prepositioner
AckusativloghaloghanDirekt objekt och tidsuttryck
Från kasusregel till satsdelsbunden variation

Under 1400- och 1500-talen levde distinktionen mellan -e och -a kvar i språkbruket, men inte längre som ett strikt morfologiskt kasussystem. Sangfelts undersökning (2013) visar att satsdelsfunktionen var den starkaste enskilda faktorn: subjektsposition gynnade formen på -e, medan objektsposition och prepositionsstyrning kraftigt gynnade formen på -a. Först under 1600- och 1700-talen fixerades formerna lexikalt eller dialektalt.

Kronologi och dialektal omfördelning
Fornsvenska (till ca 1375)
Strikt morfologisk kasusväxling: nom. timi/time mot oblika tima.
Yngre fornsvenska (1375–1526)
Kasussammanfall och variation: -a börjar uppträda som subjekt och -e som objekt, men satsdelsfunktionen styr statistiskt.
Äldre nysvenska (1526–1732)
Betydande genreskillnader: religiöst och juridiskt språk bevarar -e/-a-växling längre än personprosa.
Nusvenska
Standardspråket har generellt standardiserat -e (timme, ande, backe), medan folkmål och vissa lexikaliseringar bevarat -a (timma, lada, fura, låga).
Övning: härled ursprunget till 'i elfte timmen'

I äldre svenska sa man ofta 'en timma' och i vissa dialekter heter det fortfarande 'en backa'. Förklara varför dessa ord slutar på -a trots att de i standardspråket slutar på -e (timme, backe).

Källor
  1. 1Adrian Sangfelt, Ändelsevariation hos svaga maskulina substantiv i äldre svenska (Uppsala universitet, 2013). s. 5–8 (PDF-s. 5–8) Paradigmet loghi, kasusursprung och de syntaktiska funktionernas roll.
  2. 2Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 100–101 Svaga maskulina an-stammar och nominativ-oblik-växling.
  3. 3Adrian Sangfelt, Ändelsevariation hos svaga maskulina substantiv i äldre svenska (Uppsala universitet, 2013). s. 32–36 (PDF-s. 32–36) Resultat, förändringsprocess och satsdelsfunktionens betydelse under 1500-talet.
  4. 4Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 339–344 (§ 438–442) Svaga maskuliners historiska ändelseutveckling och vokalreduktion.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk