sik, sær och anaforisk återkoppling till subjektet
IVarþær maþer sar mæþ sinu eghnu vapni... þa skal han skiuta sik i lagh.
”Blir en man sårad av sitt eget vapen... då skall han instämma sig till lags.”
Äldre Västgötalagen, Såramålsbalken (Holm B 59)2
Det fornsvenska reflexiva pronominet har en strikt syntaktisk och semantisk funktion: det syftar alltid tillbaka på subjektet i en finit sats där subjektet står i tredje person (antingen singularis eller pluralis, oavsett grammatiskt genus). Eftersom ett reflexivt pronomen per definition inte kan referera till sig självt som subjekt, saknar paradigmet nominativform. I äldre fornsvenska skiljs strikt mellan genitiv (sin, som kongruensböjs som possessivt pronomen), dativ (sær / ser, 'åt sig') och ackusativ (sik, 'sig'). Redan under medeltiden började ackusativformen sik tränga ut dativformen sær, parallellt med att sik och sær genom enklitisk sammansmältning med föregående verb utvecklades till verbens reflexiva och mediopassiva -s-böjning.13
- Referens
- Anaforisk syftning tillbaka på satsens subjekt i tredje person
- Former
- Genitiv sin, dativ sær (ser), ackusativ sik
- Särdrag
- Saknar nominativform; kan aldrig stå som subjekt
- Grammatikalisering
- sik och sær utvecklas via enklis till verbens mediopassiva -s-former
| Kasus | Klassisk fornsvenska | Yngre fornsvenska | Syntaktisk roll |
|---|---|---|---|
| Nominativ | — | — | Saknas principiellt (kan ej vara subjekt) |
| Genitiv | sin | sin (sin, sit, sina) | Possessiv reflexivitet: kongruerar med det ägda |
| Dativ | sær (ser, si) | sik | Indirekt objekt, gagn/skada, styrning av dativverb |
| Ackusativ | sik | sik (sig) | Direkt objekt vid transitiva och reflexiva verb |
I fornsvenskan upprätthålls en skarp distinktion mellan reflexiv syftning (sik, sin) och icke-reflexiv syftning (honum, hænni, hans, hænna). Om objektet eller possessivattributet syftar på satsens eget subjekt måste reflexiv form användas: han drap sin broþur ('han dräpte sin egen bror'), medan han drap hans broþur innebär att brodern tillhörde en annan, tidigare nämnd person. Samma distinktion gäller för objekten: han sa sik i vatninu ('han såg sig själv') mot han sa honum ('han såg en annan man').
I fornnordiska anslöts det reflexiva pronominet ofta enklitiskt till verbet: kallask ur kalla sik, skiliask ur skilia sik. Denna enklis ledde under fornsvensk tid till framväxten av den självständiga verbkategorin s-verb (mediopassiv, reflexiv eller deponent): -sk reducerades till -s, vilket gav former som skilias ('skiljas'), samlas ('samlas') och bærias ('slåss').
þa skal han hava hest goþan... oc fylghia presti til messu mæþ sinum luti.
Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 2 och Tjuvabalken 3Mæþ sinum luti visar det reflexiva possessivpronominet kongruerande i dativ maskulinum singularis med subjektet bondi.
Vit skulum skiliaz... þa samlaþos mikill her.
Fornsvenskt legendarium / Noreen § 567Skiliaz och samlaþos visar hur det reflexiva pronominet genom enklis blivit integrerat som verbändelse i infinitiv och preteritum.
Välj mellan reflexiv form (sik, sinum) och icke-reflexiv form (honum, hans) i följande två fornsvenska meningar:
- Mening 1
- Konungærin gaf [...] (sinum/hans) soni eghit skip. (Syftar på kungens egen son)
- Mening 2
- Bondin sa biscupin oc helsaþe [...] (honum/sik). (Syftar på biskopen)