Grammatik — Personändelser
Personändelser

Första, andra och tredje person i indikativ och konjunktiv


I

Vi skulum ængin sakan gøra, sum sakløs ær.

”Vi skall inte göra någon skyldig som är oskyldig.”

Pettersson s. 113 / Fornsvenskt lagspråk1

Fornsvenskans personändelser markerar verbets kongruens med subjektets grammatiska person (talaren, lyssnaren eller den omtalade). Morfologiskt uppvisar systemet en skarp klyfta mellan singularis och pluralis: i singularis indikativ har formsammanfallet gått så långt att första, andra och tredje person i presens regelmässigt delar samma form på -er (starka verb och svaga klass II) eller -ar/-a (svaga klass I). I pluralis upprätthålls däremot en strikt tredelad personskillnad under hela den klassiska perioden: 1:a person har alltid -um (kallum, bitum), 2:a person har -in (kallin, bitin), och 3:e person har -a i presens indikativ (kalla, bita) men -u i preteritum indikativ (kallaþu, bitu).12

Tydligast opposition
Pluralis (1 pers. -um, 2 pers. -in, 3 pers. -a/-u)
Singularis
Omfattande synkretism (1, 2 och 3 person sammanfaller ofta på -er eller -i)
2 person singularis
Arkaisk ändelse -t eller -st i stark preteritum (last, vast) och preteritopresentia
Diakroni
-um/-in/-u genomgår vokalöppning till -om/-en/-o under yngre fornsvenska
De fornsvenska personändelserna i indikativ och konjunktiv
Personändelser i fornsvenska finita verb
Modus & Tempus1 person2 person3 personExempel (bīta / kalla)
Presens indikativ sg.-er / -a(r)-er / -a(r) (arkaiskt -t/-st)-er / -a(r)iak bīter, þu bīter, han bīter
Presens indikativ pl.-um (-om)-in (-en)-avir bītum, ir bītin, þēr bīta
Preteritum indikativ sg.noll / -inoll / -i (starkt pret. -t/-st)noll / -iiak bēt, þu bēt (vast), han bēt
Preteritum indikativ pl.-um (-om)-in (-en)-u (-o)vir bitum, ir bitin, þēr bitu
Presens konjunktiv sg.-i / -e-i / -e-i / -eiak bīti, þu bīti, han bīti
Presens konjunktiv pl.-um (-om)-in (-en)-in (-en / -i)vir bītum, ir bītin, þēr bītin
Imperativ-um (pluralis)noll (sg.) / -in (pl.)—bīt! (sg.), bītum! (1 pl.), bītin! (2 pl.)
Särställningen för 2 person singularis

Även om singularis presens vanligen är helt synkretistisk, bevarar äldre fornsvenska i starkt preteritum och hos preteritopresentiska och oregelbundna verb en specifik ändelse för andra person singularis på -t eller -st: vast ('du var'), last ('du läste'), kant ('du kan'), skalt ('du skall'), vetst ('du vet'). Denna form är en direkt fortsättning av urgermanskans -t (indoeuropeiskt -tha) och försvinner först när 1:a/3:e personens form analogiskt generaliseras under senmedeltiden.

Autentiska belägg i källorna

Vi skulum ængin sakan gøra...

Fornsvenskt lagspråk / Pettersson s. 113

Skulum uppvisar 1 person pluralis presens på -um i kongruens med pronomet vi.

Huar sum kirkiu vil byggia bondi at sinum lut...

Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 2 (Holm B 59)

Vil (presens singularis) och böte exemplifierar singularisformer vid generellt subjekt.

Övning: analysera verbens personändelser

Identifiera person, numerus och modus för följande verbformer:

Form 1
bitum
Form 2
bitin
Form 3
bitu
Form 4
vast
Källor
  1. 1Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 111–112 Personändelser i indikativ, konjunktiv och imperativ.
  2. 2Adam Horn af Åminne, Från person till person (Uppsala universitet, 2022). s. 89–91 (PDF-s. 89–91), tablå 20–21 Distinkt pluralböjning, synkretistisk singular och utvecklingen i andra person singularis.
  3. 3Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. PDF-s. 1 (Kyrkobalken 2) Autentiskt belägg för singular verbform i Äldre Västgötalagen.
  4. 4Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 385–388 (§ 496–500) Noreens redogörelse för personmorfemen och deras fonetiska variation.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk