Första, andra och tredje person i indikativ och konjunktiv
IVi skulum ængin sakan gøra, sum sakløs ær.
”Vi skall inte göra någon skyldig som är oskyldig.”
Pettersson s. 113 / Fornsvenskt lagspråk1
Fornsvenskans personändelser markerar verbets kongruens med subjektets grammatiska person (talaren, lyssnaren eller den omtalade). Morfologiskt uppvisar systemet en skarp klyfta mellan singularis och pluralis: i singularis indikativ har formsammanfallet gått så långt att första, andra och tredje person i presens regelmässigt delar samma form på -er (starka verb och svaga klass II) eller -ar/-a (svaga klass I). I pluralis upprätthålls däremot en strikt tredelad personskillnad under hela den klassiska perioden: 1:a person har alltid -um (kallum, bitum), 2:a person har -in (kallin, bitin), och 3:e person har -a i presens indikativ (kalla, bita) men -u i preteritum indikativ (kallaþu, bitu).12
- Tydligast opposition
- Pluralis (1 pers. -um, 2 pers. -in, 3 pers. -a/-u)
- Singularis
- Omfattande synkretism (1, 2 och 3 person sammanfaller ofta på -er eller -i)
- 2 person singularis
- Arkaisk ändelse -t eller -st i stark preteritum (last, vast) och preteritopresentia
- Diakroni
- -um/-in/-u genomgår vokalöppning till -om/-en/-o under yngre fornsvenska
| Modus & Tempus | 1 person | 2 person | 3 person | Exempel (bīta / kalla) |
|---|---|---|---|---|
| Presens indikativ sg. | -er / -a(r) | -er / -a(r) (arkaiskt -t/-st) | -er / -a(r) | iak bīter, þu bīter, han bīter |
| Presens indikativ pl. | -um (-om) | -in (-en) | -a | vir bītum, ir bītin, þēr bīta |
| Preteritum indikativ sg. | noll / -i | noll / -i (starkt pret. -t/-st) | noll / -i | iak bēt, þu bēt (vast), han bēt |
| Preteritum indikativ pl. | -um (-om) | -in (-en) | -u (-o) | vir bitum, ir bitin, þēr bitu |
| Presens konjunktiv sg. | -i / -e | -i / -e | -i / -e | iak bīti, þu bīti, han bīti |
| Presens konjunktiv pl. | -um (-om) | -in (-en) | -in (-en / -i) | vir bītum, ir bītin, þēr bītin |
| Imperativ | -um (pluralis) | noll (sg.) / -in (pl.) | — | bīt! (sg.), bītum! (1 pl.), bītin! (2 pl.) |
Även om singularis presens vanligen är helt synkretistisk, bevarar äldre fornsvenska i starkt preteritum och hos preteritopresentiska och oregelbundna verb en specifik ändelse för andra person singularis på -t eller -st: vast ('du var'), last ('du läste'), kant ('du kan'), skalt ('du skall'), vetst ('du vet'). Denna form är en direkt fortsättning av urgermanskans -t (indoeuropeiskt -tha) och försvinner först när 1:a/3:e personens form analogiskt generaliseras under senmedeltiden.
Vi skulum ængin sakan gøra...
Fornsvenskt lagspråk / Pettersson s. 113Skulum uppvisar 1 person pluralis presens på -um i kongruens med pronomet vi.
Huar sum kirkiu vil byggia bondi at sinum lut...
Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 2 (Holm B 59)Vil (presens singularis) och böte exemplifierar singularisformer vid generellt subjekt.
Identifiera person, numerus och modus för följande verbformer:
- Form 1
- bitum
- Form 2
- bitin
- Form 3
- bitu
- Form 4
- vast