Fornsvenskans bokstavsuppsättning, thorn (þ), specialtecken och grafemdistribution
I
När det latinska alfabetet togs i bruk för att skriva fornsvenska under 1200-talet uppstod ett fonologiskt representatonsgap: fornsvenskan hade flera språkljud som saknade direkt motsvarighet i det klassiska romerska alfabetet. Detta löstes genom att skrivarna antingen lånade in tecken från runskriften (framför allt bokstaven þ, thorn, för det tonlösa och tonande läspljudet), bildade ligaturer för nya vokaler (æ ur a+e, samt ø ur o+e) eller använde dubbeltecken. Som David Hörberg (2016) visat i sin undersökning av när þ blev t genomgick grafemsystemet en genomgripande omstrukturering under 1300- och 1400-talen då det inhemska þ trängdes ut av th och t.13
- Bokstaven þ (thorn)
- Betecknar dentala läspljud (/θ/ och /ð/); ersätts under senmedeltiden med th och t
- Vokalgrafem
- a, e, i, o, u, y, samt ligaturerna æ och ø (ofta skrivet o med snedstreck eller ö)
- Konsonantgrafem
- b, c, d, f, g, h, k, l, m, n, p, q, r, s, t, v/u, x, z
- Forskning
- David Hörbergs (2016) korpusstudie över när þ blev t i fornsvenska urkunder
I klassisk äldre fornsvenska uppvisar alfabetet en stabil uppsättning tecken. Vokalerna skilde systematiskt mellan korta och långa ljud, fastän längden sällan markerades i handskrifterna (lång vokal markerades ibland genom dubbelskrivning som aa, ee eller med accenter). Konsonantsystemet rymde både enkla och geminerade (långa) konsonanter.
| Grafem | Fonetiskt ljudvärde (IPA) | Fornsvenskt exempel | Betydelse | Historisk utveckling |
|---|---|---|---|---|
| þ (thorn) | [θ] (i uddljud) / [ð] (inljud) | þing, maþer | 'ting, man' | Ersattes under 1300–1400-talet av th och t/d |
| æ (ask) | [æ] eller [ɛ:] | sæla, ægho | 'lycka, äga' | Blev modernt ä |
| ø / ö | [ø] eller [œ] | lø̄s, gøra | 'lös, göra' | Blev modernt ö |
| f | [f] (i uddljud) / [v] (in- och utljud) | fiskr [f-], arf [arv] | 'fisk, arv' | Skrevs ofta ff eller fv för [v] i senmedeltid |
| i / j | [i] och [j] (delade samma tecken) | iarł / jarl | 'jarl' | Skiljdes åt först i tryck under nysvensk tid |
| u / v / w | [u] och [v] (växlade grafiskt) | vtan / utan, vatn / watn | 'utan, vatten' | u och v var positionella varianter av samma bokstav |
David Hörberg (2016) har i en omfattande kvantitativ korpusstudie kartlagt hur bokstaven þ fasades ut ur det svenska skriftspråket mellan 1350 och 1450. I det tidiga diplommaterialet före 1375 är þ det dominerande grafemet för läspljudet. Under drottning Margaretas och kung Albrekts tid börjar digrafen th slå igenom i kanslierna som en kompromiss med kontinental skrifttradition. Under 1400-talets första hälft försvinner bokstaven þ i det närmaste helt ur officiella dokument och ersätts av th eller rent t (t.ex. ting i stället för þing).
þing (ca 1280) -> thing (ca 1390) -> ting (ca 1480)
Kronologisk grafemkedja / Hörberg 2016Kedjan visar grafemets avveckling: från det runärvda þ, via digrafen th, till det moderna fonologiska t-ljudet när läspljudet definitivt sammanfaller med dental klusil.
Transkribera följande ordformer till modern svensk ortografi och förklara ljudvärdet hos de kursiverade grafemen:
- 1. þrīgier
- Räkneord ('tre')
- 2. hafva
- Verb ('hava/ha')
- 3. æptir
- Preposition ('efter')