Feminina och maskulina paradigm mellan runbelägg och rekonstruktion (ca 800–1130)
IÞorgunr let reisa stein þenna æftiR ... guþ hialbi ant hans firi andinni ... risti runaR þæsiR.
Svenska runinskrifter (U 669, Sö 101, U 11)2
Den runsvenska substantivböjningen representerar det direkta föradiet till den klassiska fornsvenskan, men källmaterialets natur ställer särskilda metodologiska krav. Runinskrifterna är formelbundna minnesmärken, vilket medför att vissa former (såsom nominativ och ackusativ singularis) är överrepresenterade medan andra (såsom genitiv och dativ pluralis) är sällsynta. Marklund (2016) kombinerar autentiska runbelägg med fornsvenskt och fornisländskt jämförelsematerial och graderar rekonstruktionerna efter evidensstyrka.12
- Språkskede
- Runsvenska (vikingatid, ca 800–1130)
- Källkorpus
- Sveriges runinskrifter och Svenskt runordsregister
- Fokus
- Feminina och maskulina stamklasser, ortografi och ljudskifte
- Metodologisk princip
- Belagda former skiljs strikt från grammatiska rekonstruktioner
| Stamklass | Pluraländelse i runor | Runsvenskt exempel | Fornsvensk motsvarighet |
|---|---|---|---|
| ō-stammar | -aʀ (-ar) | rūnaʀ, stæinaʀ | runar (andra deklinationen -ar) |
| i-stammar | -iʀ (-ir) | bøniR, rūniʀ | bønir, runir (tredje deklinationen -er) |
| rotnomina | -ʀ / -r (med rotomljud) | bøtʀ, nætr | bøter, næter (omljudspluraler) |
| ōn-stammar (svaga) | -uʀ / -u (-or) | konuʀ, kirkiu | konur (första deklinationen -or) |
| īn-stammar (abstrakter) | -i (enhetligt i singularis) | hylli, glæþi | hylli, glæþi (oföränderligt -i) |
Ett av Marklunds (2016) viktigaste resultat är att runsvenskan redan uppvisar intern variation och konkurrens mellan stamklasserna. För det centrala ordet rūn ('runa') finns såväl den regelbundna ō-stamspluralen rūnaʀ som i-stamsformen rūniʀ belagda i vikingatida inskrifter. Detta visar att övergångar mellan ō-stammar och i-stammar inte är sena fornsvenska företeelser, utan var verksamma redan under vikingatiden.
- Palatalt R (Yr-runan)
- Runsvenskan skiljer konsekvent mellan det urgermanska r-ljudet (raith-runan) och det palatala R-ljudet (yr-runan, av urgermanskt *-z): nom. sg. stainR, pl. stæinaʀ.
- Vokalharmoni och synkope
- Yngre runinskrifter visar begynnande vokalbalans och synkope som förebådar 1200-talets landskapslagar.
- Nasalvokaler
- I tidig runsvenska bevarades nasala vokaler efter bortfall av n framför konsonant (t.ex. ą̄s 'ås, hedningagud').
I en runinskrift står frasen 'risti runaR þasiR' och i en annan 'risti runiR þasiR'. Vilka två olika feminina böjningsmönster representerar formerna runaR och runiR?