Grammatik — Substantiv i runsvenskan
Substantiv i runsvenskan

Feminina och maskulina paradigm mellan runbelägg och rekonstruktion (ca 800–1130)


I

Þorgunr let reisa stein þenna æftiR ... guþ hialbi ant hans firi andinni ... risti runaR þæsiR.

Svenska runinskrifter (U 669, Sö 101, U 11)2

Den runsvenska substantivböjningen representerar det direkta föradiet till den klassiska fornsvenskan, men källmaterialets natur ställer särskilda metodologiska krav. Runinskrifterna är formelbundna minnesmärken, vilket medför att vissa former (såsom nominativ och ackusativ singularis) är överrepresenterade medan andra (såsom genitiv och dativ pluralis) är sällsynta. Marklund (2016) kombinerar autentiska runbelägg med fornsvenskt och fornisländskt jämförelsematerial och graderar rekonstruktionerna efter evidensstyrka.12

Språkskede
Runsvenska (vikingatid, ca 800–1130)
Källkorpus
Sveriges runinskrifter och Svenskt runordsregister
Fokus
Feminina och maskulina stamklasser, ortografi och ljudskifte
Metodologisk princip
Belagda former skiljs strikt från grammatiska rekonstruktioner
Feminina stamklassmarkörer i runsvenskan
Marklunds klassificering av runsvenska feminina pluralmarkörer
StamklassPluraländelse i runorRunsvenskt exempelFornsvensk motsvarighet
ō-stammar-aʀ (-ar)rūnaʀ, stæinaʀrunar (andra deklinationen -ar)
i-stammar-iʀ (-ir)bøniR, rūniʀbønir, runir (tredje deklinationen -er)
rotnomina-ʀ / -r (med rotomljud)bøtʀ, nætrbøter, næter (omljudspluraler)
ōn-stammar (svaga)-uʀ / -u (-or)konuʀ, kirkiukonur (första deklinationen -or)
īn-stammar (abstrakter)-i (enhetligt i singularis)hylli, glæþihylli, glæþi (oföränderligt -i)
Konkurrerande pluralmönster: rūnaʀ kontra rūniʀ

Ett av Marklunds (2016) viktigaste resultat är att runsvenskan redan uppvisar intern variation och konkurrens mellan stamklasserna. För det centrala ordet rūn ('runa') finns såväl den regelbundna ō-stamspluralen rūnaʀ som i-stamsformen rūniʀ belagda i vikingatida inskrifter. Detta visar att övergångar mellan ō-stammar och i-stammar inte är sena fornsvenska företeelser, utan var verksamma redan under vikingatiden.

Runortografins tolkning och fonologiska drag
Palatalt R (Yr-runan)
Runsvenskan skiljer konsekvent mellan det urgermanska r-ljudet (raith-runan) och det palatala R-ljudet (yr-runan, av urgermanskt *-z): nom. sg. stainR, pl. stæinaʀ.
Vokalharmoni och synkope
Yngre runinskrifter visar begynnande vokalbalans och synkope som förebådar 1200-talets landskapslagar.
Nasalvokaler
I tidig runsvenska bevarades nasala vokaler efter bortfall av n framför konsonant (t.ex. ą̄s 'ås, hedningagud').
Övning: analysera runsvensk pluraländelse

I en runinskrift står frasen 'risti runaR þasiR' och i en annan 'risti runiR þasiR'. Vilka två olika feminina böjningsmönster representerar formerna runaR och runiR?

Källor
  1. 1Felix Marklund, De feminina substantivens böjning i runsvenskan (Uppsala universitet, 2016). s. 5 och 9 (PDF-s. 5 och 9) Material, metod och periodavgränsning för runsvensk substantivböjning.
  2. 2Felix Marklund, De feminina substantivens böjning i runsvenskan (Uppsala universitet, 2016). s. 11–12 (PDF-s. 11–12) Stamklassernas pluralmarkörer, belägg och variationen rūnaʀ/rūniʀ.
  3. 3Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 98–101 Övergången från runsvensk till fornsvensk substantivmorfologi.
  4. 4Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 287–291 (§ 380–385) Historisk ljudlära och runsvenskans förhållande till klassisk fornsvenska.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk