Prepositionernas roll i kasussystemets upplösning under 1300- och 1400-talen
I
Prepositionernas kasusstyrning genomgick en genomgripande förvandling under senmedeltiden. I klassisk äldre fornsvenska upprätthölls en absolut distinktion mellan genitiv, dativ och ackusativ efter prepositioner. Under loppet av 1300- och framför allt 1400-talet började dock kasusändelserna i prepositionsfraser att försvagas och falla samman. Ackusativ- och dativformerna ersattes gradvis av nominativens grundform eller av en generaliserad oblik form. Forskning av Allén (2023), Holm (2015) och Delsing (2009) visar att olika prepositioner och genrer förlorade sin rektion i olika takt: lagspråket och diplom från kyrkliga institutioner bevarade formerna längst, medan vardagliga rättsprotokoll och tänkeböcker uppvisar tidigt sammanfall.13
- Diakron trend
- Dativ- och ackusativrektionen sammanfaller till en enhetlig grundform
- Kronologi
- Inleds i mälardalska källor vid mitten av 1300-talet, kulminerar under 1400-talet
- Kvarvarande rektion
- Dativ efter mæþ och til + genitiv upprätthölls längst som stilistisk norm
- Modern svenska
- Prepositioner styr i modern svenska objektsform (honom/henne) eller grundform
Prepositionsfrasernas utveckling under 1400-talet återspeglar det allmänna kasussammanfallet men uppvisar intressanta asymmetrier. Den semantiska distinktionen mellan befintlighet (dativ) och rörelse (ackusativ) vid i och ā var den första som bröt samman; redan under tidigt 1400-tal uppträder dativformer vid rörelseverb och ackusativformer vid befintlighetsverb utan funktionell skillnad. Därefter försvagades ändelsen -i i maskulina och neutrala dativformer till -e eller föll bort helt.
| Period | Syntaktiskt tillstånd | Prepositionellt bruk | Typiskt källbelägg | Status |
|---|---|---|---|---|
| 1200–1300 | Strikt fyrkasussystem | Full överensstämmelse mellan preposition och kasus | mæþ tvem vitnum, til skips, i hūsi | Full distinktion |
| 1300–1380 | Begynnande vacklan | Växlingen vila/rörelse börjar suddas ut; ändelseförsvagning i > e | i hūse (istället för hūsi) | Första fasen av reduktion |
| 1380–1450 | Avancerad upplösning | Prepositioner styr generaliserad grundform; -s och -om stelnar | med all tillagho, till skog | Morfologiskt sammanfall |
| 1450–1520 | Senmedeltida system | Preposition styr enhetlig oblik form eller grundform | med goda män, till sancta Klara | Det moderna mönstret etablerat |
Som Gösta Holm (2015) och Sture Allén (2023) påvisat var dativens tillbakagång inte enbart en mekanisk ljudförändring utan i hög grad en stilistisk fråga. Professionella skrivare i Vadstena kloster och vid kungliga kanslier upprätthöll medvetet dativrektionen efter af, mæþ och til långt efter att formerna upphört att vara produktiva i det levande talspråket. Dativ pluralis på -om / -um levde därför kvar som en litterär stilmarkör ända in i Gustav Vasas bibel 1541.
Gaff han jordena med allum tillaghum til sancte Clare kloster...
Stockholmsdiplom från 1438I detta diplom från 1438 ser vi en blandad bild: prepositionen med styr fortfarande arkaiskt dativ pluralis med allum tillaghum, medan jorden står som jorden i stället för jordena eller oblik form.
Analysera rektionen i följande två senmedeltida exempel och avgör om de representerar klassisk fornsvensk norm eller begynnande upplösning:
- Exempel A
- Han kom til sin fader i stadhin.
- Exempel B
- The lofwado at sta firi allum dōme.