Skillnaden mellan flexionsmorfologi och lexikalisk ordbildning
I
Inom den fornsvenska morfosyntaxen upprätthålls en grundläggande gränsdragning mellan böjning (flexion) och ordbildning (derivation och komposition). Böjningen modifierar ett befintligt ord för att uttrycka relationer som kasus, numerus, person eller tempus utan att ändra ordets lexikaliska identitet eller ordklass: fisker och fiski är två böjningsformer av samma lexem. Ordbildningen däremot skapar helt nya lexem ur befintliga rötter, antingen genom avledning med suffix (t.ex. skip 'skepp' -> skip-ari 'skeppare') eller genom sammansättning (t.ex. skip-herra 'skeppets herre, befälhavare').12
- Flexion (böjning)
- Skapar olika former av samma lexem för att passa satsens syntax (t.ex. fisker, fisks, fiska)
- Derivation (avledning)
- Skapar nya lexem genom affixfogning (t.ex. fisk -> fisk-ari, skip -> skip-ari)
- Komposition (sammansättning)
- Skapar nya lexem genom sammanslagning av två rötter (t.ex. skip-brott, tings-maþer)
- Produktivitet
- Böjningsregler är i allmänhet heltäckande medan ordbildning uppvisar lexikala luckor
Böjningsmorfologin i fornsvenskan kännetecknas av hög regelbundenhet och obligatorisk tillämpning. Varje gång ett substantiv sätts in i en sats måste det tilldelas ett kasus och ett numerus. Avledningen däremot är en lexikalisk process som skapar nya ord i ordförrådet; den är inte syntaktiskt framtvingad i varje sats utan berikar språket med nya begrepp.
| Egenskap | Böjning (Flexion) | Avledning (Derivation) | Sammansättning (Komposition) |
|---|---|---|---|
| Resultat | Nya former av samma ord (paradigm) | Helt nytt ord med ny betydelse/ordklass | Nytt sammansatt ord med två fria rötter |
| Ordklassbyte | Nej (substantiv förblir substantiv) | Ofta (t.ex. verb -> substantiv, adj. -> adverb) | Kan ske, men slutleden bestämmer ordklassen |
| Syntaktisk styrning | Obligatorisk (styrs av rektion/kongruens) | Frivillig (styrs av talarens begreppsbehov) | Frivillig (lexikaliskt val) |
| Exempel med skip | skip, skips, skipi, skipum | skip-ari ('skeppare, sjöman') | skip-brott, skip-hærra, skip-tull |
I ordets inre struktur placeras avledningssuffix alltid närmast roten, medan böjningsändelserna placeras ytterst: Rot + Avledningssuffix + Böjningsändelse. I ordet skip-ar-a ('skeppares', genitiv singularis) fogas först avledningssuffixet -ari till roten skip, och därefter böjningsändelsen -a för svag genitiv singularis ytterst.
Skil skipari viþ skipara... havi dom skipherra...
Björköarätten (Sjölagen)Här exemplifieras alla tre principerna: skip-ari är en avledning med personbetecknande suffixet -ari; skip-herra är en sammansättning av två nominalstammar; och -a i skipara är en böjningsändelse för ackusativ/dativ singularis.
Avgör om den markerade morfologiska processen i följande ordpar representerar flexion (böjning), derivation (avledning) eller komposition (sammansättning):
- Par A: dom -> dom-ari
- Från 'dom' till 'domare'
- Par B: dom -> dom-i
- Från 'dom' till 'i domen'
- Par C: tings-friþer
- Från 'ting' och 'fred' till 'tingsfred'
- Par D: binda -> band
- Från 'binda' till 'band (pret.)'