Förhållandet mellan talat språk och skriftlig representation i fornsvenskan
I
Att utforska ett utdött fornspråks ljudsystem innebär ett grundläggande metodiskt problem: vi kan inte spela in och lyssna på hur en medeltida västgöte eller upplänning talade. Vår kunskap om fornsvenskans fonologi vilar på en vetenskaplig rekonstruktion som kombinerar handskrifternas ortografiska egenheter med fyra oberoende källor: (1) verskonstens krav i allittererande och rimmad diktning (där ljudlikhet var ett formellt krav), (2) samtida lånord till och från andra språk (finska, samiska, medellågtyska), (3) felstavningar och skrivarvariation i handskrifterna, samt (4) den komparativa metoden där fornsvenskan jämförs med fornvästnordiska och moderna dialekter. Denna artikel introducerar grundprinciperna för hur ljud och skrift samspelade i fornsvenskan.12
- Fonem vs Grafem
- Skillnaden mellan det abstrakta språkljudet och dess grafiska bokstavstecken
- Rekonstruktionsmetod
- Ljudsystemet rekonstrueras via allitteration, rim, lånord och komparativ nordisk lingvistik
- Historisk fonologi
- Fornsvenskan speglar övergången från samnordiska till ett differentierat svenskt ljudsystem
- Källor
- Noreen (1904) och Pettersson (2005)
I klassisk äldre fornsvenska motsvarade inte varje bokstav exakt ett ljud, och ett enskilt ljud kunde representeras av olika grafem. Ett tydligt exempel är bokstaven f: i början av ett ord uttalades den som ett tonlöst frikativt läppljud [f] (fiskr), men inne i ett ord mellan vokaler uttalades samma bokstav som ett tonande frikativt läppljud [v] (hafva). På motsvarande sätt kunde bokstaven þ representera både tonlöst [θ] (þing) och tonande [ð] (faþer).
| Grafem | Fonem (IPA) | Allitteration / Ljudmiljö | Exempelord | Betydelse |
|---|---|---|---|---|
| þ | /θ/ och /ð/ | Dentala frikativor (tonlös resp. tonande) | þing / faþer | 'ting / fader' |
| f | /f/ och /v/ | Labiodental/bilabial frikativa | fara / arf | 'fara / arv' |
| g | /ɡ/, /ɣ/ och /j/ | Klusil [ɡ], velar frikativa [ɣ], palatal [j] | gā / dagher / gøra | 'gå / dag / göra' |
| k | /k/ och /cç/ | Velar klusil [k], palataliserad framför främre vokal | kalla / kirkia | 'kalla / kyrka' |
| r / ᛦ | /r/ och /ʀ/ | Apikalt rulle-r och palatalt approximant-r (ur *z) | rīþa / fisker | 'rida / fisk' |
| sk | /sk/ | Konsonantkluster (ej sje-ljud i fornspråket) | skip, skogh | 'skepp, skog' |
I versmått som knittel (använt i Erikskrönikan och Eufemiavisorna) kräver slutrimmen att vokal- och konsonantlängd överensstämmer. Genom att studera vilka ord som rimmar med varandra kan språkforskare fastställa exakt när monoftongeringar fullbordades eller när ändelsevokaler försvagades. Om ett ord som tidigare hade diftong rimmar på ett ord med ursprungligt långt e bevisar detta att diftongen övergått till en ren monoftong.
Svein rimmar med stēn i Erikskrönikan...
Erikskrönikan (v. 450)Rimmet visar att namnet Svein uttalades med monoftong /e:/ på samma sätt som stēn, vilket bekräftar att den östnordiska monoftongeringen var fullbordad i författarens dialekt.
Beskriv det troliga medeltida uttalet av bokstaven f i följande tre ord och förklara skillnaden:
- 1. fiskr
- Bokstaven f i uddljud
- 2. gifva
- Bokstaven f i inljud mellan vokaler
- 3. arf
- Bokstaven f i utljud efter likvida