Grammatik — Maskulina a-stammar
Maskulina a-stammar

Fornsvenskans största starka substantivklass: fisker, hester och dagher


I

Krister ær fyrst i laghum warum þa ær cristna var oc allir cristnir konongær.

Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 1 (Holm B 59)2

De maskulina a-stammarna utgör den mest omfattande och regelbundna böjningsklassen bland fornsvenskans starka substantiv. Klassen kännetecknas av nominativ singularis på -er eller -r, genitiv på -s, en ändelselös ackusativ samt pluralis på -a(r), -a, -um, -a. I modern svenska har de allra flesta av dessa substantiv bevarat sin pluralform på -ar och bildar den nusvenska andra deklinationen.13

Ordklass
Substantiv
Stamklass
Maskulina a-stammar (germanskt *-az / urnordiskt *-aR)
Genus
Maskulinum
Typord
fisker, hester, dagher, steinn
Modern motsvarighet
Andra deklinationen på -ar (fiskar, hästar)
Kännetecken och stamstruktur
Stamursprung
Urgermansk stambildningsvokal *-a- (motsvarande latinets och grekiskans o-deklination).
Nominativändelsen
-er (äldre runsvenska -R, klassisk fornsvenska -er/-r, assimilerat till -n/-l/-s).
Genitivändelsen
-s i singularis, -a i pluralis (ursprungligen stammens a-vokal).
Dativändelsen
-i i äldre singularis (ofta synkoperat/ändelselöst: fisk), -um i pluralis.
Fullständigt paradigm: obestämd och bestämd form
Böjning av fisker ('fisk') i obestämd och bestämd form
Kasus och numerusObestämd formSlutartikelFullständig bestämd form
Nominativ singularisfisker-in̄fiskrin (fiskr-in̄)
Genitiv singularisfisks-insfisksins (fisks-ins)
Dativ singularisfisk(i)-inumfiskinum (fiski-num)
Ackusativ singularisfisk-in̄fiskin (fisk-in̄)
Nominativ pluralisfiska(r)-ini(r)fiskanir (fiska-nir)
Genitiv pluralisfiska-innafiskanna (fiska-nna)
Dativ pluralisfiskum-infiskumin (fiskum-in)
Ackusativ pluralisfiska-inafiskana (fiska-na)
Fonologiska växlingar: synkope och assimilation

Inom a-stammarna förekommer regelbundna fonologiska variationer. Substantivet dagher uppvisar synkope och vokalbortfall i oblika former: nom. dagher, gen. dags, ack. dagh, men dativ dighi (med bevarat -i och i-omljud i äldre fornsvenska) samt pluralis daghar, dagha, daghum, dagha. Efter stammar som slutar på lång vokal + l, n, s eller r assimileras nominativändelsen -r: steinn blir sten, och stolr blir stol.

Belägg i Äldre Västgötalagen och medeltida inskrifter

Værþer altæræ sten lös. þa scal prester byscup uid væræ... standæ stulpær... ligger kamber

Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 5 och 6 (Holm B 59, s. 1)

Utdraget belägger flera maskulina a-stammar i lagtexten: sten (nom. sg. med assimilerat -r), prester (nom. sg. på -er), stulpær (nom. pl. på -ær) och kamber (nom. sg. på -er).

provastar (nom.), stene / steni (dat.), sten (ack.), steina (ack. pl.)

Mård 2018 (s. 19–20)

I medeltida runinskrifter uppvisar a-stammarna en obruten kontinuitet med handskriftsspråket: nominativformerna bär -ar/-er, medan dativen uppvisar både bevarat -i/-e (stene, steni) och tidig ändelselöshet.

Övning: böj hester i fyra kasus

Böj den maskulina a-stammen 'hester' ('häst') i obestämd och bestämd form i dativ singularis samt nominativ och genitiv pluralis.

Källor
  1. 1Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 99–101 Maskulina a-stammars böjning och övergång till andra deklinationen.
  2. 2Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. PDF-s. 1, Kyrkobalken 1, 5 och 6 Maskulina a-stammar i Äldre Västgötalagen (Krister, prester, sten, stulpær, kamber).
  3. 3Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 100 Fullständigt paradigm för fisker i obestämd och bestämd form.
  4. 4Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 280–288 (§ 375–381) A-stammarnas ljudväxlingar, synkope och assimilerade nominativformer.
  5. 5Birger Mård, Substantivböjningen i medeltida svenska runinskrifter (Uppsala universitet, 2018). s. 19–20 (PDF-s. 19–20), tabell 1–2 Belägg och variation i medeltida svenska runinskrifter.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk