Grammatik — hava
Verbet hava

Paradigm, morfofonologisk v/f-växling och hjälpverbsfunktion


I

Hafþi maþer eigh vitni, bøte firi þiofst...

”Hade mannen inte vittnen, skall han böta för stöld...”

Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken (Holm B 59)3

Verbet hava intar en särställning i fornsvenskan som både självständigt transitivt ägandeverb ('ha, besitta') och grammatikaliserat hjälpverb för bildning av perfekt och pluskvamperfekt. Morfologiskt klassificeras det som ett oregelbundet svagt verb (Noreens klass IV). Verbet uppvisar en distinkt morfofonologisk växling mellan tonande frikativa /v/ i infinitiven och presens (hava, haver / havir, havum, havin, hava) och tonlös frikativa /f/ framför dentalsuffixet i preteritum och supinum (hafþi, hafþum, haft / havat). I yngre medeltidsspråk och diplom förekommer sammandragna former såsom ha, har och hade.12

Verbtyp
Oregelbundet svagt verb (historisk ē-stam)
Temaformer
hava – haver / havir – hafþi – havat / haft
Morfofonologi
v i presens/infinitiv mot f framför dentalen i preteritum
Funktion
Innehavsverb och sammansatt tempusbildare med supinum/particip
Fullständigt paradigm för hava
Böjning av hava i indikativ och konjunktiv
Numerus/personPresens indikativPreteritum indikativPresens konjunktivPreteritum konjunktiv
singularis 1 (iak)haver / havirhafþihavihafþi / hefþi
singularis 2 (þū)haver / havirhafþirhavirhafþir / hefþir
singularis 3 (han/hon/þæt)haver / havirhafþihavihafþi / hefþi
pluralis 1 (vīr)havumhafþumhavimhafþum / hefþum
pluralis 2 (Īr)havinhafþinhavinhafþin / hefþin
pluralis 3 (þē/þēr)havahafþuhavin / havihafþu / hefþu
Hjälpverbsbruk och perfektkonstruktioner

Tillsammans med preteritumparticipet bildar hava sammansatt perfekt (haver kallat/skrivat) och pluskvamperfekt (hafþi kallat/skrivat). I äldsta fornsvenska kongruerade participet ofta med ackusativobjektet (þeir havþu skip sin bundin), medan konstruktionen under senmedeltiden stelnade till det oböjliga supinumet på -it/-et.

Autentiska belägg i lagtext och brev

Hafþi maþer eigh vitni, bøte firi þiofst...

Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken (Holm B 59)

Preteritum singularis hafþi av verbet hava i hypotetisk bisats.

Þæsse bref havom vi læsit oc ginstan brutit insigle...

Medeltidsbrev från 1400-talet / Pettersson s. 170

Hjälpverbsbruk: havom (presens pluralis 1) med det stelnade supinumet læsit.

Övning: analysera former av hava

Bestäm form och funktion för följande konstruktioner med hava:

Sats 1
vi havum tvā søner
Sats 2
han hafþi brevit skrivat
Sats 3
þeir havþu bundit hestana
Källor
  1. 1Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 109 och 170 Temaformer för hava och supinumets framväxt i sammansatt tempus.
  2. 2Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik, mit Einschluss des Altgutnischen (Halle: Max Niemeyer, 1904). s. 464 och 479 (§ 553 punkt 5, § 569 anm. 2) Morfofonologisk variation mellan v och f samt perfektbildning med hava.
  3. 3Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. PDF-s. 9 (Tjuvabalken) Preteritum hafþi och perfektbildning i Äldre Västgötalagen.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk