Paradigm, morfofonologisk v/f-växling och hjälpverbsfunktion
IHafþi maþer eigh vitni, bøte firi þiofst...
”Hade mannen inte vittnen, skall han böta för stöld...”
Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken (Holm B 59)3
Verbet hava intar en särställning i fornsvenskan som både självständigt transitivt ägandeverb ('ha, besitta') och grammatikaliserat hjälpverb för bildning av perfekt och pluskvamperfekt. Morfologiskt klassificeras det som ett oregelbundet svagt verb (Noreens klass IV). Verbet uppvisar en distinkt morfofonologisk växling mellan tonande frikativa /v/ i infinitiven och presens (hava, haver / havir, havum, havin, hava) och tonlös frikativa /f/ framför dentalsuffixet i preteritum och supinum (hafþi, hafþum, haft / havat). I yngre medeltidsspråk och diplom förekommer sammandragna former såsom ha, har och hade.12
- Verbtyp
- Oregelbundet svagt verb (historisk ē-stam)
- Temaformer
- hava – haver / havir – hafþi – havat / haft
- Morfofonologi
- v i presens/infinitiv mot f framför dentalen i preteritum
- Funktion
- Innehavsverb och sammansatt tempusbildare med supinum/particip
| Numerus/person | Presens indikativ | Preteritum indikativ | Presens konjunktiv | Preteritum konjunktiv |
|---|---|---|---|---|
| singularis 1 (iak) | haver / havir | hafþi | havi | hafþi / hefþi |
| singularis 2 (þū) | haver / havir | hafþir | havir | hafþir / hefþir |
| singularis 3 (han/hon/þæt) | haver / havir | hafþi | havi | hafþi / hefþi |
| pluralis 1 (vīr) | havum | hafþum | havim | hafþum / hefþum |
| pluralis 2 (Īr) | havin | hafþin | havin | hafþin / hefþin |
| pluralis 3 (þē/þēr) | hava | hafþu | havin / havi | hafþu / hefþu |
Tillsammans med preteritumparticipet bildar hava sammansatt perfekt (haver kallat/skrivat) och pluskvamperfekt (hafþi kallat/skrivat). I äldsta fornsvenska kongruerade participet ofta med ackusativobjektet (þeir havþu skip sin bundin), medan konstruktionen under senmedeltiden stelnade till det oböjliga supinumet på -it/-et.
Hafþi maþer eigh vitni, bøte firi þiofst...
Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken (Holm B 59)Preteritum singularis hafþi av verbet hava i hypotetisk bisats.
Þæsse bref havom vi læsit oc ginstan brutit insigle...
Medeltidsbrev från 1400-talet / Pettersson s. 170Hjälpverbsbruk: havom (presens pluralis 1) med det stelnade supinumet læsit.
Bestäm form och funktion för följande konstruktioner med hava:
- Sats 1
- vi havum tvā søner
- Sats 2
- han hafþi brevit skrivat
- Sats 3
- þeir havþu bundit hestana