Geografiska dialekter, sociala register och kronologisk skiktning
I
En av de viktigaste insikterna vid studiet av fornsvenska är att det medeltida Sverige saknade ett standardiserat riksspråk. Vad vi kallar 'fornsvenska' var i själva verket ett spektrum av regionala dialekter och lokala skrivartraditioner som dessutom genomgick snabba förändringar under 1300- och 1400-talen. Skrivarna i de medeltida skriptorierna (vid biskopsstolar, kloster och lagmansgårdar) hade ingen officiell akademiordbok att luta sig mot, utan präglades av sitt eget landskapsmål och sitt skriptoriums ortografiska konventioner. Denna artikel redovisar de viktigaste dialektala och kronologiska variationsmönstren i det fornsvenska källmaterialet.12
- Dialektområden
- Götska mål (Västergötland, Östergötland), Sveamål (Mälardalen, Uppland) och Gutamål
- Fonologiska drag
- Diftongbevaring vs monoftongering, vokalbalans och vokalharmoni
- Skrivarvariation
- Avsaknad av rikstäckande ortografisk norm; skriptoriernas lokala konventioner
- Kronologisk variation
- Former förändras över 300 år (t.ex. mik -> mǣr -> mig)
Det fornsvenska språkområdet uppvisar tre stora dialektgrupper: götiska mål (i Västergötland, Östergötland och Småland), sveamål (i Uppland, Södermanland, Västmanland och längs Norrlandskusten) samt forngutniskan på Gotland (som ofta klassificeras som ett självständigt nordiskt fornspråk på grund av sina arkaiska diftonger och särdrag).
| Språkligt drag | Götamål (Västergötland / Östergötland) | Sveamål (Uppland / Mälardalen) | Forngutniska (Gotland) |
|---|---|---|---|
| U-omljud | Mycket starkt och regelbundet (land -> lond, barn -> born) | Mindre konsekvent; ofta oomljutt (land, barn) | Partiellt omljud; särpräglade vokalkvaliteter |
| Vokalbalans | Kort rotstavelse ger -i/-u; lång ger -e/-o | Utpräglad vokalbalans i Uppland och Norrland | Saknar regelbunden svensk vokalbalans |
| Diftonger | Tidigt monoftongerat (stēn, lø̄s) | Monoftongerat i runskrift ca 1000 | Bevarade diftonger i alla ställningar (stain, laus) |
| Dativändelser | Konsekvent -i i äldre tid (i hūsi, a þingi) | Tidig försvagning i > e i Mälardalen | Bevarat -i med gotländska böjningsdrag |
| Svaga maskuliner | Nom. sg. -i, ack. sg. -a (bōndi – bōnda) | Nom. sg. -e, ack. sg. -a (bōnde – bōnda) | Nom. sg. -i, ack. sg. -a |
Vid sidan av geografin spelar kronologin en avgörande roll. En text skriven i Stockholm 1480 skiljer sig radikalt från en text nedtecknad i Skara 1280, inte enbart på grund av geografin utan därför att 200 år av språkutveckling har förflutit. Därtill hade institutioner som Vadstena kloster en egen skriptorienorm som medvetet bevarade vissa arkaiska former som försvunnit i det omgivande talspråket.
Västgötska: han hafvir lund... vs Uppländska: han hafwer land...
Äldre Västgötalagen vs UpplandslagenHär exemplifieras den dialektala skillnaden i u-omljud: västgötskan omljuder a till u/o framför u-ändelse, medan uppländskan ofta bibehåller rotvokalen a.
Vilka dialektala drag (västgötska kontra uppländska/sveamål) avslöjar följande två ordformer:
- Form 1: londum
- Dativ pluralis av land
- Form 2: landum
- Dativ pluralis av land