Språkhistorisk definition, geografisk utbredning och släktskap
I
Fornsvenska är den vetenskapliga benämningen på det svenska språkstadium som talades och skrevs under medeltiden, från ca 1225 fram till Gustav Vasas reformation och tryckningen av Nya testamentet på svenska 1526. Den äldsta gränsen markeras av bevarandet av de första sammanhängande böckerna skrivna med latinska bokstäver i Sverige, framför allt Äldre Västgötalagens äldsta fragment (ca 1250). Språkligt utgör fornsvenskan tillsammans med forndanskan den östnordiska grenen av de nordiska fornspråken, skild från den västnordiska grenen (fornnorska och fornisländska). Till sin typologiska karaktär var fornsvenskan ett rikt syntetiskt språk med fyra distinkta kasus, tre grammatiska genus och en fullt utvecklad person- och numerusböjning i verbsystemet.13
- Definition
- Det stadium i svenskans historia som sträcker sig från ca 1225 till reformationen 1526
- Språkfamilj
- Indoeuropeiskt, germanskt, nordiskt (östnordisk gren tillsammans med forndanskan)
- Geografiskt område
- Sverige (Götaland, Svealand, Norrlandskusten) samt svenskspråkiga bygder i Finland
- Typologiskt drag
- Syntetiskt böjningsspråk med fyra kasus och personkongruens i verbböjningen
Under vikingatiden (ca 800–1050) var de nordiska dialekterna så nära besläktade att de i samtiden uppfattades som ett enda språk, 'dansk tunga' (dǫnsk tunga). Omkring år 1000 började dock språkliga innovationer differentiera Norden i två dialektområden: östnordiska (fornsvenska och forndanska) och västnordiska (fornnorska och fornisländska). Den mest framträdande östnordiska ljudförändringen var monoftongeringen av de samnordiska diftongerna: æi blev ē (stæinn > stēn), au och øy blev ø̄ (lous > lø̄s, høyra > hø̄ra), medan diftongerna bevarades i väst och i gutniskan.
| Nivå | Språkgren | Tidsperiod | Kännetecken | Nyckelverk / Källor |
|---|---|---|---|---|
| Urgermanska | Gemensam forngermanska | Fram till ca 200 e.Kr. | Stark/svag böjning, konsonantljudskridning | Inga direkta texter (rekonstruerat) |
| Urnordiska | Samnordiskt fornspråk | Ca 200–800 e.Kr. | Bevarade stamvokaler, synkope inleds | Ureldiga runinskrifter (Gallehus, Rökstenen) |
| Runsvenska | Tidig fornsvenska | Ca 800–1225 | Yngre runraden, monoftongering i öster | Vikingatida runstenar (Uppland, Södermanland) |
| Klassisk fornsvenska | Äldre fornsvenska | Ca 1225–1375 | Latinskrift, fullt fyrkasussystem i lagar | Äldre Västgötalagen, Upplandslagen |
| Sen fornsvenska | Yngre fornsvenska | Ca 1375–1526 | Tyskt inflytande, kasussammanfall inleds | Vadstenahandskrifter, diplom, tänkeböcker |
| Äldre nysvenska | Reformationstidens svenska | 1526–1732 | Enhetligt riksspråk i tryck, tvåkasussystem | Gustav Vasas bibel (1541) |
Den som närmar sig fornsvenskan möter ett språk som i sin struktur liknar modern isländska eller modern tyska snarare än nutida standardsvenska. Substantiven böjs i nominativ, genitiv, dativ och ackusativ; prepositioner styr specifika kasus; adjektiv böjs i tre genus och kongruerar med substantivet; och verbet ändrar form efter vem som utför handlingen (jak binder, vī bindom, the binda). Under medeltidens gång förändrades detta system i grunden genom ljudreduktioner och intensiv språkkontakt med medellågtyskan.
Sveær egho konung at taka ok sva vrækæ...
Äldre Västgötalagen (Holm B 59)Den berömda rättsregeln ur Rättslösabalken visar fornsvenskans syntetiska karaktär: nominativ pluralis Sveær ('svearna'), ackusativ singularis konung ('konung'), infinitiv med partikel at taka samt det unika verbet vrækæ ('avsätta, driva bort').
Läs följande autentiska fornsvenska mening och identifiera tre språkliga drag som skiljer den från modern svenska:
- Textställe
- 'Fōru þā the hælghu mæn mæþ allum sinum brø̄þrum til kirkiu.'