Böjning i fyra kasus och tre genus samt utvecklingen mot ett oböjligt supinum
IÞeir havþu skip sin bundin viþ strandina.
”De hade bundit sina skepp (ackusativ pluralis neutrum bundin) vid stranden.”
Fornsvenskt diplom / Pettersson s. 102 & 1061
I klassisk fornsvenska böjs preteritumparticipet som ett starkt eller svagt adjektiv i samtliga tre genus, två numerus och fyra kasus. När participet förbinds med vara eller varda (passiv och tillstånd) kongruerar det regelmässigt med satsens subjekt. När det förbinds med hava för att uttrycka perfekt eller pluskvamperfekt kongruerar det i äldre fornsvenska i regel med satsens direkta objekt i genus, numerus och kasus (han hafver brevit skrivat neutr., han hafver brefvin skrivin ack. pl. neutr., han hafver konuna gifna ack. sg. fem.). Under 1300- och 1400-talen upplöses denna objektkongruens stegvis: formen i neutrum singularis ackusativ på -it (eller hos svaga verb -at/-t) generaliseras till att gälla oavsett objektets genus och numerus, vilket skapar det självständiga, oböjliga supinumet i svenskan.12
- Kongruenskategorier
- Genus (mask., fem., neutr.), numerus (sg., pl.), kasus (N, G, D, A)
- Typformer
- kallaþer (svagt) och brutin (starkt)
- Böjningstyp
- Stark och svag adjektivböjning
- Historisk förändring
- Supinumets framväxt (-it/-et) och kongruensbortfall
| Kasus | kallaþer: mask. | kallaþer: fem. | kallaþer: neutr. | brutin: mask. | brutin: fem. | brutin: neutr. |
|---|---|---|---|---|---|---|
| nominativ | kallaþer | kallaþ | kallat | brutin | brutin | brutit |
| genitiv | kallaþs | kallaþ(r)a(r) | kallaþs | brutins | brutna(r) | brutins |
| dativ | kallaþum | kallaþ(r)i | kallaþu | brutnum | brutni | brutnu |
| ackusativ | kallaþan | kallaþa | kallat | brutin | brutna | brutit |
| Kasus | kallaþer: mask. | kallaþer: fem. | kallaþer: neutr. | brutin: mask. | brutin: fem. | brutin: neutr. |
|---|---|---|---|---|---|---|
| nominativ | kallaþi(r) | kallaþa(r) | kallaþ | brutni(r) | brutna(r) | brutin |
| genitiv | kallaþ(r)a | kallaþ(r)a | kallaþ(r)a | brutna | brutna | brutna |
| dativ | kallaþum | kallaþum | kallaþum | brutnum | brutnum | brutnum |
| ackusativ | kallaþa | kallaþa(r) | kallaþ | brutna | brutna(r) | brutin |
Skillnaden mellan passiva/tillståndskonstruktioner och sammansatta perfekttempus var ursprungligen grundläggande för kongruensen: vid vara och varda kongruerade participet med subjektet, medan det vid hava kongruerade med objektet. Konstruktionen 'han hafver fiska faangna' betydde ordagrant 'han har fiskar [i tillståndet] fångade'.
Varþer maþer sargader... æn varþer han dræpin...
Äldre Västgötalagen, Dråpsbalken (Holm B 59)Subjektkongruens i nominativ singularis maskulinum: sargader och dræpin med subjektet maþer.
Þæsse bref havom vi læsit oc ginstan brutit insigle...
Medeltidsbrev från 1400-talet / Pettersson s. 170Övergångsfas mot supinum: neutrumformen læsit används vid ackusativ pluralis maskulinum/neutrum (þæsse bref), vilket visar kongruensbortfallets genomslag.
Bestäm genus, numerus och kasus för participformerna i nedanstående konstruktioner:
- Fras 1
- konan var givin
- Fras 2
- han hafþi bundna hesta
- Fras 3
- skipin varu brutin