Grammatik — Diftonger
Diftonger

De samnordiska diftongerna och den östnordiska monoftongeringen


I

Stein blev till sten, laus blev till lös, och heyra blev till höra när det östnordiska språkområdet skildes från väster.

”Stein blev till sten, laus blev till lös, och heyra blev till höra när det östnordiska språkområdet skildes från väster.”

Vikingagrammatik s. 14 / Peterson 201812

Den östnordiska monoftongeringen är den mest fundamentala ljudförändring som definierade fornsvenskan och forndanskan som en självständig språkgren skild från den västnordiska (norska och isländska). Under vikingatiden delade hela Norden tre samnordiska diftonger: /ai/ (stæinn), /au/ (draupr) och /øy/ (høyra). Mellan ca 950 och 1050 genomfördes dock i Danmark och Sverige en systematisk sammandragning av dessa glidljud till rena långa monoftonger: /ai/ slöts till långt /e:/, medan /au/ och /øy/ sammanföll till långt slutet eller öppet /ø:/. I forngutniskan på Gotland samt i vissa perifera dialekter levde diftongerna kvar, vilket skapade en skarp språklig kontrast inom det medeltida riket.13

Samnordiska diftonger
æi (ai), au, øy (ey)
Östnordisk monoftongering
æi > ē, au > ø̄, øy > ø̄ (inleddes under vikingatid, ca 950–1050)
Geografisk spridning
Monoftongerat i fornsvenska och forndanska; bevarat i västnordiska och gutniska
Källor
Vikingagrammatik och runinskrifter (Peterson 2018)
De tre monoftongeringsprocesserna

Monoftongeringen kan följas i realtid på de svenska runstenarna från 900- och 1000-talen. Skrivarna övergick gradvis från att rista sten med ai-runor till att använda enkla i- eller e-runor för att återge det nya långa e-ljudet.

De samnordiska diftongernas utveckling i fornsvenskan
Samnordisk diftongFornvästnordisk formFornsvensk form (Monoftong)Forngutnisk form (Gotland)Betydelse i modern svenska
/ai/ (æi)steinn, heimstēn, hēmstain, haim'sten, hem'
/ai/ (æi)einn, reisaēn, rēsaain, raisa'en, resa'
/au/drauma, laussdrø̄ma, lø̄sdraum, laus'drömma, lös'
/au/auga, rauðrø̄gha, rø̄þerauga, rauðr'öga, röd'
/øy/ (ey)heyra, leysahø̄ra, lø̄sahoyra, laysa'höra, lösa'
/øy/ (ey)døyja, øydø̄ia, ø̄doyia, oy'dö, ö'
Gutamålets särställning: Bevarade diftonger

På Gotland uteblev monoftongeringen helt. I Gutasagan och Gutalagen (nedtecknade under 1200-talet) möter vi ett språk med intakt diftongsystem: stain, haim, auga, oy. Detta gör gotländskan till ett ovärderligt källmaterial för att bekräfta fornspråkets ursprungliga ljudformer.

Fornsvenska: then helghe stēn... vs Forngutniska: þan helgi stain...

Upplandslagen vs Gutalagen

Jämförelsen visar kontrasten mellan den uppländska monoftongerade formen stēn och den gutniska bevarade diftongen stain.

Övning: identifiera monoftongerade former

Ange den fornvästnordiska/samnordiska diftongerade motsvarigheten till följande fornsvenska ordformer:

1. rēsa (verb)
Fornsvensk form med långt e
2. rø̄þer (adjektiv)
Fornsvensk form med långt ø
3. lø̄sa (verb)
Fornsvensk form med långt ø
Källor
  1. 1‘Liten vikingagrammatik’, appendix i Vikingarnas språk, s. 429–457; lokal verifierad transkription. s. 12–20 Liten vikingagrammatik: de samnordiska diftongerna och monoftongeringen i östnordiska.
  2. 2Birger Mård, Substantivböjningen i medeltida svenska runinskrifter (Uppsala universitet, 2018). s. 15–35 Marco Bianchis analys av diftongbevaring och monoftongering i medeltida runmaterial.
  3. 3Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 40–45 Den östnordiska monoftongeringens kronologi och dialektala fördelning.

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk