Konsonantiska stammar med rotomljud i pluralis: maþer, fotr, bok, bot och tand
INu skiliæs mæn at þingi ... þa skal maþer firi man bøte.
Äldre Västgötalagen, Rättslösabalken 1 och Mandråpsbalken 2 (Holm B 59)2
Rotstammarna (rotnomina) är en arkaisk grupp av maskulina och feminina substantiv där böjningsändelserna fogades direkt till roten utan någon mellanliggande stamvokal (temavokal). Kännetecknet för hela klassen är att pluralis i nominativ och ackusativ har ändelsen -er och uppvisar regelbundet i-omljud i rotvokalen (t.ex. man > mæn, fotr > føter, bok > bøker, tand > tænder, natt > næter). I singularis uppvisar maskulinerna ofta stamväxling mellan nominativ och oblik form.13
- Ordklass
- Substantiv
- Stamklass
- Rotstammar (konsonantstammar utan temavokal)
- Genus
- Maskulinum (maþer, fotr, fingr) och femininum (bok, bot, tand, natt, ko, gas)
- Typord
- maþer/man, fotr (m.); bok, bot, tand, natt, ko (f.)
- Modern motsvarighet
- Tredje deklinationens omljudspluraler (bok – böcker, man – män, fot – fötter, tand – tänder, natt – nätter)
- Konsonantisk anslutning
- Ändelserna fogas direkt till roten, vilket medför att singularis i femininum är helt ändelselös: bok, bot, tand, nat.
- I-omljud i pluralis
- Nominativ och ackusativ pluralis har ändelsen -er tillsammans med regelbundet omljud i stamvokalen: føter, bøker, tænder, mæn.
- Maskulin stamväxling
- Typordet maþer har nominativ maþer (av *mann-r), men ackusativ man, genitiv mans och dativ manne/mænni.
- Bestämd form
- mannin, mansins, manninum, mannin; pl. mænninir, mannanna, monnumin, mænnina; bokin, bokinnar, bokinni, bokina; pl. bøkirna(r), bokanna, bokumin, bøkirna(r).
| Kasus och numerus | maþer (obest.) | maþer (best.) | bok (obest.) | bok (best.) |
|---|---|---|---|---|
| Nominativ singularis | maþer / maþr | mannin | bok | bokin |
| Genitiv singularis | mans | mansins | boka(r) | bokinnar |
| Dativ singularis | manne / mænni | manninum | bok / bøk | bokinni |
| Ackusativ singularis | man | mannin | bok | bokina |
| Nominativ pluralis | mæn | mænninir | bøker / bøkir | bøkirna(r) |
| Genitiv pluralis | manna | mannanna | boka | bokanna |
| Dativ pluralis | monnum (mannum) | monnumin | bokum | bokumin |
| Ackusativ pluralis | mæn | mænnina | bøker / bøkir | bøkirna(r) |
I-omljudet i pluralis (bøker, føter, næter, gøs, kør) uppstod genom att den urnordiska pluraländelsen -iz innehöll ett -i- som påverkade rotvokalen innan det försvagades eller föll bort. Detta mönster har visat en exceptionell motståndskraft i språkhistorien och lever kvar i den moderna svenskans starkaste omljudsord. Flera ord som historiskt var ō-stammar, såsom bot, anslöts analogiskt till rotnominernas böjningsmönster och fick pluralen bøter.
Uerder maþer .i. kyrkiu dræpin ... bøte firi huan man .iij. markær ... mæn skulu vitna
Äldre Västgötalagen, Kyrkobalken 3 och Rättslösabalken (Holm B 59)maþer fungerar som nominativt subjekt, man som ackusativiskt objekt och mæn som nominativ pluralis med genomfört omljud.
maþr, mæstaramaþr (nom. sg.), man (ack. sg.), mænn (nom. pl.), nat (ack. sg.), tRr (pl. ack.)
Mård 2018 (s. 26, tabell 13–14)I medeltida runinskrifter återfinns den konsonantiska nominativen maþr utan inskottsvokal jämte ackusativen man och den omljudda pluralformen mænn.
Förklara varför fornsvenskan har formen 'bok' i singularis men 'bøker' i pluralis. Vilket ljudfenomen ligger bakom växlingen o > ø?