Detta är Tjuvbalken. 1. Giver en man en annan tjuvsak för en häst eller annan klenod, och fås klenoden åter fördärvad eller sprängriden, gälde han åter med svuren ed; men fälles han därtill, böte han ock fulla tjuvsböter.

þiufs sak: anklagelse om stöld. gripær: lösöre, kreatur eller dyrgrip (jfr fornisländska gripr). spiltær allær sprængdær: skadad eller sprängriden/överansträngd. gialdæ aptær mæþ suornom eþe: ersättningsskyldighet fastställd genom svuren värjemålsed. falz at: fälls för brottet (passiv presens av fælla). fullær þiufs bötær: fulla böter för stöld. Textkritisk notis: Rubriken på s. 18 inleds med '?ætta ær. þiuuæ bollkær' där frågetecknet återgivits som [Þ].

2. Stjäla två fädgar (fader och son tillsammans) och varda de gripna med tjuvgodset: hänge fadern däruppe, och sonen om han är en myndig man.

faþghær: fader och son (kollektiv substantivbildning). maghændi maþær: myndig och rådande person, i motsats till omyndig (ovormaghi). Fadern bär det primära ansvaret som husfader och hängs ovillkorligen; sonen hängs endast om han uppnått myndig ålder och full rättskapacitet.

§ 1. Gå en bryte (gårdsförvaltare) och en träl att stjäla: bryten skall hängas däruppe, och icke trälen.

bryti: fri förvaltare av annans gård med full rättskapacitet. dræl: träl (med ortografisk växling d/þ i handskriften). Trälen hängs icke därför att han saknar rättssubjektivitet och hans herre svarar för honom, medan den frie bryten drabbas av fullt dödsstraff.

3. Griper en man sin tjuv och tjuvgodset med honom, binde han tjuven på ryggen och lede till tinget med två vittnesmän, de som vittna på tinget att han är sann tjuv. Med tolv män gånge han av tinget för att svärja att han är full tjuv, varför han är värd att mista sitt liv. Sedan skall han dömas till hugg och till galge, till dråp och till död, till torv och till tjära, ogill för arvingar och målsägande, så inför kyrka som inför konung.

bindi þiuf a bak: binde händerna bakom ryggen (klassisk handfångningsprocedur). tolf mannum af þingi gangæ: tolvmannanämnd som avlägger fällande vittnesed. Arkaisk rimmande och allittererande domsformel: 'til hogs ok til hangæ, til draps ok til döþæ, til torfs ok til tiæru, vgildæn firi arvæ ok æftimælændæ'. Tjuven mister sitt liv och begravs under torv och tjära i ovigd jord utan mansbot åt arvingarna.

§ 1. Varder en tjuv tagen på allmän väg och icke av den som blivit bestulen, då skall han leda tjuven hem med sig och sända bud till den vars tjuven är. Har han funnit dennes sanne tjuv, tage han en mark för tjuven och två örtugar för tjuvgodset. Men om den som blivit bestulen påstår att tjuvgodset icke är hans och ej heller tjuven, föra den som har tjuven i sina händer denne till tinget. Dömes därifrån till konungsgården; bonden skiljs från tjuven saklös på tinget.

Reglering av gripande av tjuv på bar gärning av tredje man. Griparen erhåller en mark i griparelön och två örtugar för tillvarataget stöldgods. Om den bestulne förnekar att det är hans stöldgods, överlämnas tjuven till konungens fogde vid tinget.

§ 2. Griper en man en annans tjuv på vägen och icke sin egen och släpper honom lös mot lagen, då kalla män denne för lottagare (medbrottsling) i tjuvnaden.

lottakæræ uæræ þiufnæþær: medbrottsling / delaktig i stölden. Den som olagligen friger en gripen tjuv presumeras ha andel i tjuvgodset.

4. Så är i lagen sagt att tre äro tjuvar: En är den som stjäl och tager; en annan råder i händer på tjuven (förmedlar/hjälper); den tredje tager emot (hälare). De äro alla på samma sätt sakskyldiga.

Laglig tredelning av stöldbrottet: gärningsmannen (stial ok takar), medhjälparen/förmedlaren (raþær i hænþar þivfi) och mottagaren/hälaren (takar uiþr). Alla drabbas av likvärdigt straffansvar. Textkritisk notis: Källan har '?riþi' på s. 19 rad 14; återgivet som [Þ]riþi.

§ 1. Tre äro tjuvs vitulösor (handlingar på bar gärning som beröva tjuven värjemålsrätt): En, om man griper i handen; en annan, om man drager ut ur huset; den tredje, om det ledes till gård och grind. Ingen av dem förmår göra sig fri från tjuvsak.

vitulösor: faktiska omständigheter som gör den misstänkte 'vitulös' (bevislös/utan rätt att avlägga värjemålsed, ty gärningen är manifest och handfången). Textkritisk notis: Källan har '?rear' på s. 19 rad 15 och '?riþiæ' på s. 19 rad 16; återgivna som [Þ]rear och [Þ]riþiæ.

§ 2. Tre äro tjuvs vitur (laga värjemålseder): En, att 'jag icke stal ditt fä och icke gjorde mig skyldig till tjuvnad därå'; en annan, att 'jag icke rådde ditt fä i tjuvs händer'; den tredje, att 'jag icke är din mottagare (hälare)'. Och värje sig såsom sagt är.

vitur: svurna värjemålseder med lagfästa edsföreskrifter svarande mot de tre tjuvskategorierna i huvudpunkten. Textkritisk notis: Källan har '?rer' på s. 19 rad 17 och '?riþiæ' på s. 19 rad 18; återgivna som [Þ]rer och [Þ]riþiæ.

5. Varder en man bestulen, följer han spåret och fäller det i käft (till inhägnad eller bytomt): först skall byn genomsökas. Han skall kalla på grannarna; de skola gå med. Leder spåret icke ut ur byn, då skall rannsakas. Grannar må icke vägra rannsakning. Grannarna skola gå in i den gård först som är närmast misstänkt; han skall ropa rum (be om fri tillgång) och begära rannsakning. Bonden må icke vägra rannsakning om han själv är hemma. Han skall öppna sina invisteshus (bostadshus): det är kornhärbre, visthus och sovhärbre, ty dessa tre äro invisteshus. Men andra hus, både lada och fähus, det kallas uthus, även om lås är för.

vrækær fiæt æptir: driver/följer spåret efter tjuven. fællir .i. kæfti: spåret fälls i inhägnad/grindöppning (käft). rum kallæ: formellt krav på tillträde för laga husrannsakning inför grannar. Uppdelningen mellan inuistær hus (kornskyæmmæ, matskammæ, symnskæmmæ) och vthus har avgörande straffrättslig betydelse för bevisbördan och hemfriden.

§ 1. Nu skall bonden öppna husen. Nu skall den bonde som mist sitt eget och en annan gå in med honom, den som de båda lita på. Båda skola de vara utan överplagg, obältade och barfota, med byxorna bundna vid knäna, och så gå in. De skola leta i dessa hus; finner han sitt gods därinne under lås och lycka och är det dolt under halm, då är den mannen tjuv däröver. Då må han taga den tjuven saklöst, emedan han är sann tjuv och på intet vis förmår han avvärja den saken med lag. Vill han erkänna att han är sann tjuv, då skall den anklagande bonden ha rätt att taga böter för sin skada och sitt eget åter och därtill vad lagen säger; då må bonden förlikas med honom saklöst, dock ej förrän inför häradshövdingen, såvida han ej ställer borgen för att böta sin sak till landet och konungen såsom lagen säger. Vill han icke erkänna, då skall tjuven bindas på ryggen och föras till tinget; man må icke släppa honom lös förrän det gäller fyrtio marker. Tager en man med rån en bunden tjuv från en man, skall han lysa inför närmaste man och i nästa by att han har blivit rånad på sin tjuv, och därför är den andre förfallen till fyrtio marker.

iuirlösir... lösgiurþir... barföttir bundit brökær uiþ knæ: rannsakningsmännens klädesdräkt kontrollerades strängt för att utesluta att stöldgods smugglades in för att fälla en oskyldig granne. Hittas godset dolt under halm och lås är tjuven handfången utan värjemålsrätt. Rån av bunden tjuv bestraffas med 40 markers fredsbrottsböter. Textkritisk notis: Källan har '?er' på s. 19 rad 29; återgivet som [Þ]er.

§ 2. Men om man finner godset i ett tillslutet eller låst käril, ark eller kista som husfrun har nyckel till, då är husfrun tjuv. Vill bonden icke böta enligt lag, då skall man taga husfrun och binda på ryggen och föra till tinget inför alla götar eller inför häradet. Vill då bonden lösa sin husfru med laglig rätt, då skall kvinnan lösas, ty en kvinna är omyndig (ovormaghi); hon skall varken huggas eller hängas, utom för trolldom.

husprea likil til: husfrun rådde över nycklarna till hemmets kistor och skrin. Påträffas tjuvgods där bär hon det materiella ansvaret, men som kvinna och omyndig (ovormaghi) är hon fredad från dödsstraff och lemlästning ('hvn a eigh hug ok eigh hangæ'), utom vid trolldom (trolskap).

6. Far en bonde efter sitt gods och nekas han rannsakning, då skall han med vittnen begära det, ty man må icke neka honom rannsakning då man själv är hemma. Nekas han rannsakning, drager denne tjuvnad över sig; då skall man kungöra inför grannarna att rannsakning nu är vägrad. Då kallar bonden honom för sin tjuv, emedan han vägrade rannsakning. Säger han nu nej därtill, då skall den andre anmäla till sin häradshövding; han skall sammankalla ting och tillsätta nämnd och spörja varför han vägrade rannsakning. Om han säger sig icke vara tjuv, är han förfallen till tre sextonörtugar (sex marker).

syns hanum ranzsak: vägras rannsakning. Den som nekar laga rannsakning presumeras vara tjuv ('dragher han þiufsku a sik'). Vägran kostar 3 sextonörtugar (6 marker) i processuell bot.

§ 1. Nu är det bötfällt att han vägrade rannsakning. Nu står saken öppen så att han är kallad tjuv; han skall värja sig med två tylfter och fyra mäns förmäle. Fälles han, böte han såsom lagen säger.

Efter att boten för vägrad rannsakning erlagts kvarstår själva tjuvsaken. Den anklagade måste värja sig genom stor edgång: 2 tylfter (24 edsmän) med fyra mäns förmäle/ledning (IIIIor. mannæ forræþe).

7. Nu gäller det uthus: anklagar den som har mist sitt gods och säger: 'Du kom därvid; du har vållat det eller dina husfolk som du har målsmanskap över', då är bonden bunden till ed; han svärje med två tylfter och fyra mäns förmäle att 'det kom dit varken med mitt vetande eller mitt vållande, ej heller med deras som jag har målsmanskap över; det är påbörd (lös beskyllning) och icke vållade jag den tjuvnaden'.

vtuistær hvs: uthusbyggnader (lada, fähus). Eftersom uthus icke åtnjöt samma slutna hemfrid som invisteshus krävdes formlig värjemålsed mot åbörd (abryrþ = obestyrkt beskyllning) med 24 edsmän och 4 föresvurna.

§ 1. Beskyller en bonde en annan bonde för att han lade påbörd på honom, värje sig denne med två tylfter.

Motanklagelse för falsk eller obefogad påbörd (ärekränkande anklagelse) avvärjs likaledes med två tylfters ed (24 edsmän).

8. Finner en man sin klenod, då skall han begära laga tak (kvarstad). Bonden må icke vägra tak, såvida han ej vill bli sakfälld. Då skall bonden till taket bedja en man om kvargsäte för det tjuvstulna; då skall sjunattastämma sättas för den som gick i borgen och gälla för den som har hästen i sina händer.

tak: kvarstad/laga handläggning vid återkrav av stöldgods. kuarsætu: kvargsäte, godset kvarstannar hos innehavaren mot borgen fram till rättslig prövning. siunatting: sjunattastämma (laga frist om sju dygn).

§ 1. Det tjuvstulna skall ledas till tredje säljaren; hos tredje säljaren skall han lösa sitt eller svärja med tylfted och två mäns vittne att 'det var hemma fött och där drack det och diade mjölk ur moderns spene, och jag äger och du icke'. Tör han icke svärja det, då skall den träda fram som har känt igen sitt och svärja med tylfted och två vittnen att 'denna klenod var stulen från mig och ingenstädes kände jag igen den förr än här; jag äger och du icke'.

þriþia salæ: fångesman i tredje led (auktor/hemulskedja). Den berömda fornsvenska formeln för djurs härstamning: 'hemæ föt oþ þær drak ok diþi myolk ok moþor spinæ ok iac a ok þv ikki i'. Textkritisk notis: Källan har '?or' på s. 20 rad 16; återgivet som [Þ]or.

9. Finner en man sin klenod på allmän farväg, då skall den som har den i händerna få brötartak av bofasta män om sju nätter till hus och hem. Då skall den efterfölja som har känt igen sitt; då skall kvargsätetak begäras av en bofast man. Sätter han tak för rån, då skall man lösa där som godset står, såvida icke fölsvittne går före. Den som tagit i tak skall ha klenoden framförd; kommer den icke fram, då har taket icke gått lagligt till; då är han förfallen till två sextonörtugar (fyra marker), eller ock värje sig med tylfted och två mäns vittne.

farnum vægh: allmän väg / stråkväg. brötær tak: säkerhet under färd till hemmet. Den som innehar godset har rätt att resa hem under borgan av bofasta män innan saken utreds.