Detta är lekarerätten. Varder en lekare (gycklare/spelman) slagen, skall det städse vara ogillt (utan mansbot). Varder en lekare sårad, den som går med giga eller far med fela eller trumma: då skall man taga en otämjd kviga och föra upp på en backe (bäsäng). Då skall man raka allt håret av svansen och sedan smörja den. Då skall man ge honom nysmorda skor. Då skall lekaren fatta kvigan om svansen; en man skall tillhugga med en vass piska. Gitter han hålla henne, då skall han ha den goda klenoden och njuta den såsom hund njuter gräs. Gitter han icke hålla henne, have och tåle det som han fick: skam och skada; bedje aldrig mer om rätt än en hudstruken frilla. Städse har svaranden vittnesbörd och den närmast skylde rätt att taga arv.

lekæri: lekare, gycklare eller kringvandrande musiker (gihu = giga, fiþlu = fela, bambu = trumma). Dessa saknade ätteskydd och åtnjöt ingen mansbot (vgilt). Den förnedrande ceremonin med den rakade och smorda kvigsvansen (roppo) uppför kullen och talesättet 'niutæ sum hundær græss' understryker lekarnas sociala och rättsliga utanförskap i landskapslagarna. Textkritisk notis: Rubriken inleds med '?attæ ær lecara rætar' på s. 24 rad 14; frågetecknet diplomatariskt återgivet som [Þ] i enlighet med transkriptionsreglerna.