Texter — Kristnu balkær, del IV
Kristnu balkær, del IV

Äldre Västgötalagen, tiondedelning, sockenbygge och kyrkofrid (Cod. Holm. B 59)


Fjärde och avslutande delen av kristendomsbalken i Äldre Västgötalagen reglerar förbud mot prästerligt intrång i annans socken, åkertiondens tredelning mellan biskop, kyrka och fattiga, boskapstionde och långfredagsoffer, delning av lägerstadsavgifter vid begravning på annan ort, odalmarkernas församlingstillhörighet, vådablod på kyrkogården samt biskopens ensamrätt till bannlysning.

Handskrift
Cod. Holm. B 59
Datering
Omkr. 1280
Genre
Landskapslag
Dialekt
Äldre västgötska
Utgåva
Schlyter, SSGL I / Delsing
Klicka på ett fornsvenskt ord i utdraget för att slå upp det i Söderwalls ordbok.
Utdrag (klickbara ord)Översättning och tolkning
Sektion 01Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 16–17 (Sockengränser och tiondedelning)
.. .. . . . . . . 1 . . . .. . . . [] 2 §.1. . .. 3

Går en präst in i en annan prästs socken, bär dit bok och stola och läser över folket, då är han saker till tre marker: gälde tolv örar till biskopen och tolv örar till prästen.

ber .i. bok ok stol: stola och mässbok som ämbetstecken. Förbudet skyddar sockenprästens territoriella och ekonomiska ensamrätt. Böterna om tre marker delas lika mellan biskopen och den förfördelade sockenprästen.

På åkern skall man skifta tionden; prästen tager sin del så som kyrkan är invigd till. Sedan skall den skiftas i tre lotter: en äger biskopen, en annan kyrkan, den tredje de fattiga (väslingsmän).

A acri scal tyundæ scipta: tionden skiftas direkt på tegen vid skörden. [Þ]ridia: källans frågetecken '?' representerar Thorn. væslirmæn: nödställda/fattiga (medeltida fattigvård genom tiondeandel).

§ 1. Prästen äger all den levande tionden (boskapstionden), och det offer som kommer till korsfoten på långfredagen.

kuikkæn tyundæ: den levande tionden (av kyk/kvick, dvs. småboskap och kalvar). cruszu fotæ: vid foten av kyrkans krucifix under långfredagens korstillbedjan.

Sektion 02Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 18–19 (Begravning på annan ort och prästgåva)
. .. . . . . . 1 . . . 2

Dör en bonde i socknen och vill hava lägerstad annorstädes, då skall prästen viga hans lik och följa det till gårdslidet, icke längre såvida han icke själv vill; då skall han hava halva lägerstadsavgiften, och halva den präst som mottager liket.

gardsliz: gårdslidet (grind/färist vid bygränsen). Sockenprästen har ingen skyldighet att följa liktåget längre än till sockengränsen. Lägerstadsavgiften klyvs jämnt mellan församlingarna.

Om man vill giva prästen gåva (vid vigsel), då är det två skäppor säd eller en örtug penningar.

gipt gyuæ: sedvanerättsligt arvode eller frivillig gåva till prästen vid lysning/vigsel.

Sektion 03Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 20 (Gårdshemvist, utmarker och kyrkotillhörighet)
.. . . . . . 1 §.1. . . . . . 2 §.2. . . . . . . §.3. 3

Äger en man gård i en by och brukar utmarker i en annan, då skall han gälda tionde till den präst och kyrka där gården ligger, och svara för kyrkogårdsmuren där.

afsædhum: avsädesjord/utmarker. Gårdens stamfastighet (bol) styr kyrkotillhörighet och underhållsbörda.

§ 1. Sår man en enstaka åker som hör till en by, då skall man låta prästens tionde stå kvar i sin helhet eller föra den bort till kyrkan.

enka aker: enstaka/avskild åkervret. Tiondesäden måste antingen reserveras på åkern eller levereras till prästgården.

§ 2. Bor en bonde på ödemark, söke han kyrka dit det synes honom vara närmast, om han så vill. § 3. Landbo må icke tvingas att söka från sin kyrkby till en annan kyrka.

odmarkær: utmark/ödemark. Nybyggare ges rätt att välja närmaste kyrka. landboæ nöghæ: nöga/tvinga landbo mot hans vilja.

Sektion 04Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 21–22 (Vådablod och bannlysning)
.. . . . . 1 . . . . . 2

Men om vådablod kommer på kyrkogården, då skall man skära upp torvan med blodet och kasta ut ur kyrkogården; och kyrkogården är icke ohelgad därför.

vaþa bloð: oavsiktlig blodsutgjutelse (olycksfall till skillnad från våldsbrott). ækki vskir: icke oskär/ohelgad (kräver icke ny biskopsvigning).

Prästen må icke vräka någon man från kyrkan utom den som biskopen har förbjudit (bannlyst). Bönderna må vräka en fredlös man, om de så vilja; prästen är saklös om det sker.

fra kiurkiu vrakæ: utvisa ur kyrkan. forboþét: formell kyrklig bannlysning som endast biskopen ägde utfärda. Världsligt fredlösa män må fördrivas av församlingens bönder.

Källor
  1. 1Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. s. 3, Kirkiu Bolkær Punkt 16–22
  2. 2Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 62–65
  3. 3Ingemar Lindqvist, Kasussammanfallets inledande skede i det fornsvenska lagspråket (Stockholms universitet, 2024). s. 20–24

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk