Brinner en kyrka upp, då skall prästen böta tre marker. Prästen skall svara för framljusen, och den för bakljusen som tänder.

Brender up kyrkia: inversionsinledd villkorssats. framlyvsum: dativ pluralis med lokativ funktion; ljusen i koret vid högaltaret. baklyvsum: ljusen i långhuset bland församlingen.

§ 1. Brinner skrud i kyrkan av framljusen, gälde prästen åter vad den var värd, upp till tre marker, och icke mer ändock att skadan gjordes större.

scruþer: skrudar/mässkläder (nominativ singularis maskulinum). gialdi: presens konjunktiv med preskriptiv innebörd. Ersättningsskyldigheten har ett legalt maxtak om tre marker.

§ 2. Skiljer det dem emellan, bonden och prästen, så att prästen påstår att bonden tände och bonden nekar därtill, bjuder han för sig en tolftared att han icke tände; då han har svurit, då skall prästen böta.

Skil þem a: opersonligt idiomatiskt uttryck ('om tvist uppstår'). kuaþer ne vid: bestrider med ed. tylftér éþ: edgång med tolv edgärdsmän.

Bär prästen mässkärl hem och de förloras, då skall prästen gälda dem åter efter vad de voro värda, med svuren ed att de icke voro bättre.

glatass: reflexiv/mediopassiv infinitiv ('komma bort, förstöras'). suornum eþe: instrumentell dativ singularis ('under edsförpliktelse').

Hänger klocka i kyrkan och faller i huvudet på en man så att han får bane, böte socknen nio marker för det till kyrkoägaren eller jordägaren.

Hængir klocka: konditional paratax. böte sopn: sockenmännen bär det kollektiva ansvaret för klockstolens underhåll. en bana far: villkorssats med dödlig utgång.

§ 1. Faller klockkläppen ned i huvudet på en man så att han får bane därav, böte socknen tre marker.

klockæ rummi: klockkläpp. sopcn: handskriftens variantstavning för socknen.

§ 2. Faller den i huvudet på präst eller klockare, svare de för sig själva. § 3. Brister klockan för dem under ringning, då är den ogill (utan skadeståndsansvar).

varþi sær sialvar: yrkesansvar åvilar ringarna själva. vgild: rättsterm för sak eller skada som icke medför ersättningsskyldighet.

§ 4. Men om en annan man fäller klockan ned så att den brister därvid, är den mindre värd än tre marker böte han vad den är värd, och icke mer än tre marker ändock att den vore bättre.

felli: kausativt svagt verb ('orsakar att den faller'). Maxtak om 3 marker skyddar vållaren mot orimliga skadeståndsanspråk.

Skiljer det sockenmännen åt (vid prästval), råde de som flera äro (majoritetsprincipen).

Scill sopn: opersonlig inversion. valdi: presens konjunktiv av valda/valia ('bestämma, råda'). Fornsvensk lagstadgad majoritetsdemokrati i sockenstämman.

Varder en man dräpt eller sårad på kyrkogården, gälde man tre marker till biskopen; då skall man icke hålla gudstjänst förrän man har biskopens lov därtill, såvida prästen icke vill riskera sina tre marker. Biskopen skall tala till socknen, men bönderna till den som vanhelgelsen begick.

marder: skrivfel i källan för maþer, bevarat i fsv. eighi tiþir uetæ: förbud mot tidegärd efter blodsutgjutelse på vigd mark. vihit uan: fornnordisk rättsformel för vanhelgelse av helgat rum.

§ 1. Varder en man slagen på kyrkogården eller tagen i håret, då skall prästen icke säga mässa förrän han har biskopens eller hans prosts lov därtill; biskopen böte han tolv örar, och sockenmännen söke sak mot den som friden bröt.

lustin: slagen (av liusta). .i. har takin: håravdrag (ærekränkande våldshandling). lænsprests: biskopens prost (kontraktsprost).

§ 2. Dölja sockenmännen saken och säga att friden icke är bruten, då skall biskopens prost kräva en tolftared av sockenmännen, att Gud vare dem och deras vittnen huld så sant de icke gjorde något fridsbrott som biskopen äger böter för.

Dylia: dölja, förneka sak. tylptar eþ: ed av tolv män. sær sva gud holl: traditionell fornsvensk edsvärjelseformel.

Kyrkogård skall skiftas emellan gårdarna, så att lika mycket hägnad lägges på varje gård som på en annan.

scipæ bolæ mælli: fördela inhägnadsskyldigheten proportionellt mellan byns hemman (bol).

Ligger kyrkogården alldeles öppen, det är en sak om tre marker; det äger biskopen. Ligger en tredjedel öppen, det är en sak om sex örar som tillfaller biskopen; sedan äger häradet åtta örtugar för varje balk. Och alltid skall kyrkogården vara fullgod både vinter och sommar.

alþer open: helt ohägnad (3 markers böter till biskopen). þridiunger vpen: 6 örars böter. firi balka han: för varje ogillt balkled tillfaller 8 örtugar häradet. gilder: i fullgott och lagligt skick året om.

Tarvas barn kristning och man nattvard, skall man förr kristna barnet än husla mannen. Tarvas en man smörjelse och en annan nattvard, då skall man förr husla mannen än smörja.

þorf: presens av þurfa ('behöva'). huslæ: meddela den sista nattvarden (viaticum). oling: den sista oljningen/smörjelsen. Teologisk rangordning: dop går före nattvard, som går före sista smörjelsen.

§ 1. Får barn icke kristning eller man icke nattvard eller smörjelse därför att prästen är utan laga förfall, då är han förfallen till tre markers böter till biskopen och tre marker till målsäganden.

forfallalös: utan giltig frånvaroorsak. sæker at marchum þrim: bötfälld till tre marker vardera till biskopen och målsäganden.

§ 2. Prästens laga förfall äro om biskopen har sänt honom bud och han är bortrest förut; det andra om han ligger sjuk; det tredje om han håller tyst mässa; det fjärde om han är faren i socknen för att bistå de sjuka.

[Þ]ridiæ: källans frågetecken '?' representerar versalt Thorn och återges enligt transkriptionsreglerna som [Þ]. þighiændæ mæssu: tyst mässa (missa secreta/kanonbönen), vilken icke fick avbrytas.

§ 3. Ur mässkläderna skall han stiga och hjälpa den sjuke, om han icke sjunger tyst mässa.

Vr mæssufatum fara: prästen är skyldig att omedelbart avbryta en vanlig sjungen gudstjänst för att ila till en döende sockenbo.

§ 4. Skiljer det dem emellan, bonden och prästen, så att bonden kallar honom förfallolös, då skall han värja sig mot det med sex präster som edsmän, att han hade laga förfall.

mæder siax prestum: sexmannaed av prästerliga ämbetsbröder för att fria från tjänstefelsansvar.

Prästen skall smörja bonden och bondens hustru, bondens son och hans dotter och äldsta barn för sin tionde; men för vart och ett av tjänstehjonen som skall smörjas give man två örar, och likaså för alla de män som icke erlägga tionde, samt en öre för lägerstad för alla frälsemän som mottaga nattvard, och en örtug för nattvaka.

hiona huart: tjänstehjon. lægherstaþ: gravplats på kyrkogården. natuaku: likvaka.

Icke mera ändock att flera vaka. Icke heller må flera vaka såvida icke prästen eller bonden vill, och det om liket ligger inne i tre nätter. Vill han låta det ligga inne längre, give han en örtug för varje natt.

Sedvanerättslig gräns vid tre nätters likvaka före begravning.

§ 1. Dör en gäst hos en bonde, tage man ett öres värde av hans kläder och give prästen för lägerstad och en örtug för nattvaka; prästen är skyldig att ge gästen nattvard likaväl som bonden.

öris mun: ett öres värde ur den döde gästens tillhörigheter.

§ 2. Dör en stavkarl (fattig tiggare), då äger prästen hans pikstav och skräppa och skall ge honom lägerstad.

stafkarl: vandrande tiggare. Prästen bekostar begravningen mot tiggarens få personliga ägodelar.

§ 3. Vistas biskopen inom socknen och bonden sänder bud till honom och beder honom smörja sig, då är han skyldig att smörja honom; för det må han erhålla en halv mark.

Sidövergång: meningen börjar på s. 2 rad 46–47 och slutar på s. 3 rad 1. Återges intakt i samma segment enligt transkriptionsreglerna med pdfSidor: [2, 3].