mere1
adj.(adjektiv)fsvm--mere..av.1Källbelagda stavningsvarianter, böjningsformer och sammansättningar (15)
komp. och mäst, adv. 1) mest. hwat man skal göra mäst thäkkast gudhi Mecht 296 . "
Form- och beläggshuvud i källan (WordForm)
meere . mära SvRimbd 43; SvB 353 (omkr. 1500); JMPs 581), mäster (mester), superl. L. motsvarande posit. mykil. A) komp. 1) större (till omfång el. utsträckning). mynne och mera hwadh thet helst kan ath ware SJ 2: 96 ( 1487) . tha kastade per jensson hanom (ɔ den som hade rävat kjortel och kåpa från Per) hetthan epter offuer garden: effter thu hauer tet mera, tha tagh . . thet litzla medh STb 3: 117 (1493). om alth thätta ware .m. (ɔ: 1000) sinnom mära JMPs 581. - mera (i myckenhet). ther pa beredde wij smör xx ok eena march, och thet mera gaff han helge likame altare fore sina siel Svartb 377 ( 1439) . " betalte then minste pening medh then mere " Trolles Jb Bil 225 (1484, nyare avskr.) . thän som mera taghir lhan hawir af mero swara Hel män 230 . - komp. n. mera, adv. motsv. posit. miok, mykit. 1) mer, mera, i högre grad, i större mån. Se Sdw 2: 1267 och R. Pipping, Kommentar t. Erikskrönikan 278. jak haffwir farit j skoghin vil mära än tusan[d] aar SvRimd 43 . " the som fiollo häddo thik, the som stodho, thäs mära älskadho thik SVB 353 (omkr. 1500). 2) vidare, ytterligare. merä jak loffuer honom och hans arffuom frii oc quit at halde til ewardalige tiidh HLG 1: 111 (1467). 3) mere . . . äller, vare sig . . . eller. han skal ginstan thz fran sik lätha, ware mere nakor människian, äller huat hälzst creatur (sive homo sit, sive alia creatura) " Mecht 343 . - hwart mere . . . äller, d. s. hwart the mere varda aff taghne mz svärh eller järne eller aff dywrom swnder slethne . . . altidh är gudhi tekker helgra manna dödher SvKyrkobr (Lucid B) 206 . " hwort mere räthvise liggiä eller jordas pa löther kerrom eller markom eller slites ok opäthes aff fuglom eller dyurom altidh hwllas the j thes helga kirkenne sköte ib. " ib 226 . - Jfr handar-, innar-, nidher-, nordher-, sidhar-, sudher-, yter-, äptir-mere. B) superl. 1) störst (i omfång el. utsträckning). then mynsta pening medh then mesta SJ 2: 102 ( 1487) . ib 273 ( 1495) . - störst (i myckenhet), mest. Se Sdw 2: 1267. - mästa delen, till det mesta, huvudsakligen. radene mestadelin nerwarandes SJ 2: 53 ( 1479) . - till det mesta, nästan. han (ɔ elden) war tha mästadeelin wiidh stnhwseth STb 1: 229 ( 1480) . - Jfr mästadelens, mästa dels. - at mesto, till det mesta, på sin höjd, högst. ath mestho mellen hwarth trä ma wara firetyo föther, älle at mynstho xxx föther PMSkr 324 . superl . n. mästa , adv. 1) det mesta, det hastigaste. i förening med en form av magha, formagha el. gita. Se Sdw 2: 1267. 2) synnerligen. här är ecke mesta gott til peninga STb 1: 398 ( 1482) .
Källans artikeltext (2 betydelsemoment)
Historisk källstavning bevarad · ingen automatisk modernisering- komp. och mäst, adv. 1) mest. hwat man skal göra mäst thäkkast gudhi Mecht 296 . " thz mät lofwandis är honom (laudabilissimum deo), som hon kan göra mz sinom öghom, äru kärlexsens thara ib. folmer fan lwnden . . . gaff sina kera elzskelica hustru hustru sigfride alt halfft aff sin halffdeel offuer hennis egin deel som mest lagen inne holle " SJ 2: 109 ( 1488) .
- 2)på det högsta, synnerligen. - i synnerhet. Se Sew 2: 1267.