folk¹

Källbelagda stavningsvarianter, böjningsformer och sammansättningar (3)

1. L.
2. 1)koll. folk, människor. " farande folk som aff androm landom komber " Gummerus Syn-stat 44 (1425, i vidim. fr. 1440) . " är thä så atth then man gifft folk veedh siigh inne haffuer soon dotter eller annadh viderlags folk " ib 36 (1425, avskr.) . " thesse gode men skole opbäre then hielp och peninge, som got folk wil hielpe til sancte birete cappell " STb 5: 265 ( 1520) . " med plurala bestämningar. xij öre mester mickell thet han steglade folket jes p[e]rsson, nigels persson et warch " Skotteb 432 (1470 ; Kämn). han ökir aff litzle sädh en storan ar wexst ey ath enasth fem thusandh folke vthan otalikom manghom thusandhom MP 5: 229 . 2) mäniskor i någons tjänst. vpa thet at rector fornempde universiatis, doctores, mestere, studentes och theris folk moge thes roligar bliffwa oc liffwa Annerstedt Ups Univ Hist Bih 1: 4 (1477).
3. 3)äkta par, makar. et gamalt par folk ok hionalagh man ok qwinna owergaffuo gardh ok godz ok fingo thät j händer sinom som ok sona kona . . . vm sidher böriade them ledas widher thät gambla folkit MP 4: 61 . 5) människa, person. fore wor keresta nade frves bön schul ok flere gode folkx bön schul STb 3: 419 (1499). Jfr almoso-, arbeidis-, banz-, bysätis-, dagsvärkis-, drafls-, fatökis-, gärdha-, gäst-, hem-, hionalgags-, hof-, hus-, innis-, kloster-, krigs-, lands-, loa-, lösinga-, vin-, renlivis-, skip-, slots-, sokna-, vidherlags-, värulds-, örlögs-folk.