aflata1
v.(verb)fsvm--aflata..vb.1aflåta, lemna från sig. skicke hiith eth tall folk . . . thet mästhe ider herredöme kan afflathe FH 7: 82 ( 1509) . - aflåta, afyttra. forskipa älla aflata nokat thz kronone tilhöre Bir 3: 398
Källans artikeltext (3 betydelsemoment)
Historisk källstavning bevarad · ingen automatisk modernisering- 1)aflåta, lemna från sig. skicke hiith eth tall folk . . . thet mästhe ider herredöme kan afflathe FH 7: 82 ( 1509) . - aflåta, afyttra. forskipa älla aflata nokat thz kronone tilhöre Bir 3: 398 . SD NS 1: 368 ( 1404). FH 3: 84 ( 1446) .
- 2)lemna, upphöra med. med ack. vendum nu atir til croniacam som wi aff lätum Bil 732 . " aflata tholkin darscap " KL 327 . aflata tholka stridh ib 343 . " hon wille ey afflatha sin mykla graat " MB 2: 116 . VKR x. Ber 147 . - med prep. af. wildo ey afflata aff sinne ohöwisklikhet KL 52 . ib 255 . - med inf. hwi aflatir thu ey at staa mote guz kiännedom KL 156 . " aflat iak ey at mana hwarn idhra " ib 165 . Gr 316 . Bir 1: 183, 352 . 2: 38, 247, 326, 3: 117, 4: (Dikt.) 233. - abs. hafdhe nästan af lätit Bil 785 . Bir 1: 221 . --
- 3)underlåta. " med inf. hwar thu them seer j nokro nödh, tha skal thu aldrik aff latha at hiälpä them " Va 20 . - Jfr lata af.