forsuma¹

Källbelagda stavningsvarianter, böjningsformer och sammansättningar (6)

1. L.
2. 1)försumma, uraktlåta, åsidosätta. med gen. thz thu ey forsyma thäs Al 10200 . - med ack. hwar þättä forsymär SD 5: 638 ( 1347) . i forsymen alt ltholikt Al 7056, " at rätuisan forsymis " Bir 3: 361 . ST 147, 227 . MB 2: 33 . " hwi forswmar thu ensamen konungxsens budh oc wilia " ib 184 . jngalunda stadzins [reth] forsumet SO 114 . " iak gudz modhir hulkin ängin tima forsymadhe (låt gå förbi) i jordhrike älla var vtan hiärtans dröuilse (quœ nullam horam sine tribulatione cordis transivi in terris) " Bir 3: 208 . " alt thet bätra ok vpräta som glömt är. forsumath äller brustet " HSH 19: III ( 1359). - med inf. skalt thu ey lata älla forsuma at göra alt annat thz som tharfwas oc thik biudz Bo 102 . - förbigå. uare thz ok zache at nakar broder vorte forsumat eller bort glömder swa at han ey budh fynge tha böte nya broderen ena artoch fore hwan thera som han forsumet haffuer SO 153 . - försumma, vanvårda. hure lincöpungx kyrke och stickth forfars och forsymes HSH 20: 26 ( 1506) .
3. 2)genom försumlighet förlora, förspilla. forsuma ey thina tima Fl 129 . ingen wille slith liiff försyma RK 3: 1011 . - part. pret. forsumadher, försumlig. Su 365 .
4. 1)försumma sig, vara trög el. sen (att uträtta något), dröja. thu skal nu ey forsyma thik Fl 1486 . Iv 1575 . Al 7394, 9665 . RK 3: (sista forts.) 4673, 5048. Bo (Cod. B) 347 . MB 2: 47 . - försumma sig, underlåta att göra sin pligt. huar sick ther vtjnnan forsynner (för forsymer) SO 151 . - försumma, uraktlåta. med inf. hon hadhe sigh forswmat at spöria the ärofulla iomfrwna aat Lg 813 .
5. 2)förgå sig, göra öfverträdelse el. kränkning. at nokor sik försumede i for:!SYNS_DÅLIGT? frijdh BtRK 137 ( 1439) . - Jfr oforsumadher.